ForundransTid

Var och fikade med en vän igår och vi kom att prata om att ha tråkigt. Jag sa att jag varit hemma kvällen innan, slappat framför TV:n och haft tråkigt. Min vän reagerade direkt på ordet "tråkigt" och sa att hen aldrig har tråkigt. Jag kände genast skuld över att jag haft tråkigt så jag sa att det kanske inte var direkt att jag hade tråkigt men jag hade i alla fall slappat framför TV:n. För det kändes fel, ointressant, ineffektivt och oföretagsamt att ha tråkigt.

 

Sen gick jag hem och funderade varför jag hade så svårt för att erkänna att jag haft tråkigt. Och varför det känns rätt när min vän säger att hen aldrig har tråkigt och fel när jag säger att jag har tråkigt ibland. För jag hade tråkigt den kvällen, framför TV:n. Roligt är motsatsen till tråkigt och inte hade jag roligt i alla fall. Inte ett dugg, endaste pytteroligt hade jag. Det fanns inga direkt bra program att se och det var ett evigt zappande mellan dåliga repriser. Och hade jag orkat tagit mig samman hade jag mycket hellre gjort något annat men jag hade inte styrkan att resa mig ur TV-soffan och ta mig för med något annat. Så jag låg kvar och hade tråkigt. Och ibland är det skönt att ha tråkigt och att känna rastlösheten riva inuti.

 

I vår värld känns det som om en inte får ha tråkigt. En får i alla fall inte prata om att en har det. En ska helst ha en fulltecknad kalender, var omgiven av vänner, familj och bekanta. När en inte sover så ska en ha något på gång. Jobba, träna, plugga, after-worka, se konst, teater, bio, gå på restaurang, bada, åka skidor, dricka varm choklad med ostmacka i skogen på vintern, saft och bullar i skogen på sommaren och en ska ständigt vara på gång och vara lycklig och en ska umgås med tjugosju vänner på en veckan.

 

Men jag tror att det är fler än jag som har tråkigt. En pratar bara inte om det. Tråkighet går hand i hand med låg status. En är rädd att erkänna att en kanske inte har de där tjugosju vännerna men de att de fem en umgås med regelbundet är värda så mycket mer. Rädd att erkänna att en inte druckit varm choklad med ostmacka på vintern i skogen sedan en själv var liten. Eller i alla fall inte sedan ens barn var små. En är rädd att bli sedd som en lat männsika som inte tar sig för med saker, inte är aktiv, öppen och energisk. Rädd att ses som oföretagsam och ointressant. Så därför säger en inte att en har tråkigt.

 

Till barnen, däremot, säger en att det är bra att ha tråkigt för då uppskattar en mer när en har roligt. En säger också att barnen blir mer kreativa och påhittiga när de får ha tråkigt ibland. Är det dubbelmoral eller gäller andra ideal och normer för små människor? Eller är det bara något en säger men egentligen inte menar?

Funderar mycket runt relationer. Normen säger att vi ska leva två och två i monogama, sexuella förhållanden och att det är den typen av relation som är överordnad alla andra relationer. Och utökas relationen med barn så ingår självfallet barnet i den överordnade relationen. Familjen först, släkten sen, därefter nära vänner och sen ytligt bekanta. Det är en struktur som passar de flesta bäst.

 

Det finns flera saker jag funderar över när det gäller detta ämne. Det är de som väljer att inte ha några monogama sexuella relationer. Var hamnar de? Som bäst som släkt. De når aldrig den finaste och bästa av alla relationer och det spekuleras alltid över, endera bakom ryggen men i bästa fall framför dem, när de ska träffa någon. De blir också lite synd-om-tyckta. Som om deras liv inte startar förrän de får den där monogama, sexuella relationen.

 

De flesta av oss pratar om oss själva som om vi är så öppna och toleranta, för det är så vi vill vara. Men vad hände när centerpartiets ungdomparti la fram förslag om månggifte? Därmed inte sagt att jag är för månggifte, det är bara ett exempel på att vi kanske inte är så toleranta som vi tror. Det vi är öppna och toleranta mot är de som försöker eftersträva det vi bestämt är det rätta. Det är bra att de homosexuella får gifta sig nu för då lever de i monogama sexuella relationer, till exempel. De försöker leva som "vi". 

 

Det vi är mindre toleranta mot, oreflekterat naturligtvis, är de som väljer en helt egen väg att leva sina liv. Till exempel är det inte okej att leva med fler än en partner. Men å andra sidan är det inte okej att välja att leva ensam heller för då förväntas man ändå, aktivt eller passivt, vänta på en relation.

 

Kanske är det så att en del av de människor som lever ensam har en annan turordning i listan familj, släkt, vänner. Tänk om man sätter sina vänner först? Att vännerna har den absoluta prioriteten i ens liv? Man kanske känner sig nära dem på ett sätt som man inte kan i en sexuell,monogam relation. Och vem bestämmer vilken relation som är överordnad? Jag tänker spontant att det är vi tillsammans och sen köper institutioner som till exempel invandrarverket det. En invandrare får stanna på anknytning om hen gifter sig och/eller har en monogam, sexuell relation med en svensk medborgare. Det är den högsta formen av anknytning. Om man har en bästa vän som man knytit an till, räknas inte det. Den relationen är underordnad. Oviktig i statens ögon. Man skulle aldrig få gå till invandrarverket och sitta i intervjuer angående en vänskapsrelation även om vänskapsrelationer i en viss persons liv kanske är överordnad giftemål.

 

Och en annan sak jag funderat över är varför är det så viktigt att få erkännande utifrån för sin relation? Om jag väljer att ha en relation med någon, oavsett vilken typ av relation jag väljer att ha, varför är det då viktigt att få den bekräftad av andra personer än den jag har reltionen till? Och varför är det så viktigt för personer som jag inte har en sexuell, monogam relation till att veta med vem jag har det? Det är som om vi söker och ger godkännande hela tiden utan att vi ens reflekterar över det. Är det inte från prästen, staten eller andra, högre makter så är det från varandra i vardagslivet.

 

Tror att det viktigaste i livet är att ge och få kärlek. Var man får och ger sin kärlek är däremot inte så viktigt och det är vars och ens ensak var hen söker kärleken.

 

Varför är en del så rädda för ordet "hen"? Förstår verkligen inte det. Det är ju inte tänkt att det ska ersätta orden "han" och "hon" men det måste vara så de tror, de som är rädda för ordet "hen". Jag tycker det är ett jättebra ord! Jag använder det ibland när jag bloggar. Om jag till exempel fikat med en vän så behöver ingen veta om det var en manlig eller kvinnlig vän. Eller om jag ska prata om barn på förskolan. Vi har ju sekretess men vi kan berätta anekdoter typ: "Ett barn la idag en lapp i min låda där det stod att hen älskar mig!" I och med att man använder hen så kan inte ens de man arbetar tillsammans med lista ut vilket barn som lagt den lappen i lådan. Ordet "hen" är också bra för de som inte tycker sig tillhöra ett kön. Eller de vars biologiska kön inte övernsstämmer med deras mentala och/eller sociala kön.

 

Konstigt nog är det ofta de som känner sig hemma i ett biologiskt kön som också överensstämmer med det mentala och sociala könet de känner sig hemma i, som blir mest provocerade av ordet "hen". De som aldrig kommer att bli benämnda som "hen". Ordet "hen" kommer aldrig att påverka dem, vare sig positivt eller negativt, ändå har de otroligt mycket åsikter runt ordet. Det är som om jag skulle ha åsikter runt laguppställningen i landslagsfotbollen. Jag har inget intresse av fotboll, jag kommer inte spela, fotbollen påverkar inte min vardag. Varför ska jag då har åsikter om laguppställningen?

 

Användbara områden för ordet "hen":

* Dokument där man måste värna om sekretess.

* I sammanhang där man kan ersätta han/hon med hen.

* För personer utan klar könsidentitet.

* I vissa typer av texter, till exempel lagar, regler och instruktioner, som man kan behöva syfta på en odefinierad person.

 

Det finns säkert många fler områden som jag inte kommer på just nu. Men jag kan försäkra er om att jag kommer att fortsätta kalla i mina kvinnliga vänner för "hon" och mina manliga vänner för "han" så länge det står klart att de känner sig hemma i det kvinnliga respektive manliga.

 

En parentes: (I gårdagens blogginlägg roade jag mig med att ersätta ordet "man" med ordet "en" som ett experiment men det kändes inte naturligt för mig så jag kommer antagligen fortsättningsvis inte lägga så mycket krut på det. Vi får se.)

Jaha, då var det fastställt. Hjärnan är som mest aktiv  strax innan dess död.  http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-kan-vara-naradodenupplevelser-pa-sparen/

Det känns ju lite deprimerande när jag nu sitter och läser om lilla istiden i min engelskspråkiga geologibok. Jag känner att min hjärna inte riktigt samarbetar med mig. Kanske är det semestern som fortfarande sitter i hjärncellerna på något vis. Kanske kan någon forskare förklara varför min hjärna känns så inaktiv för tillfället.

 

Det är lite onödigt, kan jag tycka, att hjärnan är så aktiv precis innan döden. Vad ska man med den aktiviteten till? Känns ju lite tråkigt att man inte kan reglera hjärnaktiviteten själv. Det borde finnas någon slags spak på hjärnan. Med den skulle man kunna reglera om man vill använda 5% av hjärnkapaciteten när man diskar, städar eller utför andra hushållsaktiviteter. Kanske skulle man då inte ens ha kapacitet kvar att tänka på hur tråkiga de aktiviteterna är. Det vore skönt. Kanske skulle man kunna ställa in reglaget på 90% när man lär sig nya saker. Då skulle alla ha en chans att få glänsa med fotografiskt minne. 100% skulle man använda när man t.ex. hoppar fallskärm och samtidigt funderar över gravitationen på ett främmande språk.

 

Men jag inser att ett reglage på hjärnan inte är realistiskt så jag tänker istället att jag måste uppleva, göra och se så mycket som möjligt innan det ögonblicket, för att se om det är möjligt för hjärnan att minnas allt om den är fullproppad av upplevelser. Vet bara inte vem jag ska berätta för om hur mitt experiment lyckats.

 

Så hur man än vänder och vrider på det så känns det ändå meningslöst att hjärnans glänsögonblick är ögonblicket innan döden. Man undrar lite hur över varför naturen ordnat det så.

När jag var liten blev jag så rädd att jag sprang ut ur rummet när Emils pappa skrek "EEEEEEEEEEMIL!". Jag tyckte det var fruktansvärt läskigt och obehagligt och jag minns den känslan. 

 

När jag var tonåring försökte jag ibland att se på thrillers. Det gick så där. Slutade ofta med att jag stängde av ljudet, ändå höll för öronen och blundade samtidigt. Det tog några filmer innan jag insåg att det var totalt meningslöst att ens stoppa filmen i videobandspelaren.

 

När det är blodiga, läskiga scener i serier på tv:n reagerar jag likadant. Ibland när jag tar illa vid mig, är jag säker på att människor i min omgivning tror att jag fejkar. Men det är på riktigt. Jag saknar väl något filter av något slag. Vad vet jag.

 

Igår eftermiddag gick jag på eftermiddagsbio med en kompis. Han valde film. Elysium. Jag hade inte läst eller hört något om den men jag tänkte att det var mer spännande så. I efterhand har jag lovat mig själv att aldrig gå på en film som jag inte vet nåot om. Det var, som väl alla vet,utom världsfrånvända jag, en science fiction film med massor, massor av våldsamma scener. I mina ögon var hela filmen en enda våldsam scen. Är inte säker på att andra skulle hålla med mig, men det är min upplevelse. Jag tittade upp i taket mest hela tiden och tänkte att det är något fel på mig som har så låg våldstoleransgräns. 

 

Men är det mig det är fel på? Jag har lätt för att ta hand om barn som skadat sig och blöder i verkliga livet. jag har heller inga problem att ta hand om skadade vuxna heller, för den delen, men det händer ju mer sällan, eftersom det är barn jag arbetar med. Att ha svårt för våld är inget som begränsar min verkliga vardag. Kanske har jag ett filter som är lite sämre än det flesta andras men kanske behövs såna som jag? Kanske är det vi som måste säga ifrån i verkliga livet när saker och ting går för långt?

 

Och det där med våld på film. När jag såg filmen igår så tänkte jag att det inte är så stor skillnad på "våldsfilmer" och porrfilmer. Ingen av dessa gengrer har egentligen någon handling utan det är för själva våldet eller för själva sexet folk ser dem. Är det verkligen sunt? Och om man tittar på en film med mycket våld i och förblir oberörd, är det verkligen bra? Eller är det så att människor som kan se mycket våld har en bättre förmåga än vad jag har, att skilja verklighet från fiktion? 

 

Jag vet inte vad ens toleransgräns gällande våld egentligen säger om en som människa men jag vet helt säkert att jag inte vill se någon mer film innehållande enbart våldsscener.

När min dotter var i förskoleåldern gick jag på komvux. Jag läste bland annat samhällskunskap. På den tiden, tro det eller ej, var jag rädd för att prata i större grupper så jag satt mest och lyssnade och tänkte om vad andra sa när det blev diskussioner i klassrummet. Men en fråga gjorde mig så engagerad att jag var tvungen att prata. Kunde liksom inte hejda mig.

 

Läraren ställde frågan om det var förskolans eller föräldrarnas ansvar att fostra barnen. Några unga, högljudda killar skrek ut att det självklart var föräldrarnas uppgift och argumenterade ljudligt för det.

 

Jag ansåg då, och anser fortfarande att det inte finns något "eller" i den frågan. Det måste vara ett gemensamt ansvar. Om jag som förälder, är tvungen att lämna mitt barn tio timmar på förskolan så måste ju jag kunna förvänta mig att förskolan är med på ett hörn och fostrar mitt barn, något annat vore orimligt.

 

Numer är det inskrivet i läroplanen för förskolan att lärande, fostran och omsorg ska vara de grundstenar som förskolans verksamhet bygger på. Ändå så hävdar en massa människor på olika debattsidor att "föräldrar måste minsann ta ansvar och fostra sina barn". De kopplar inte att det måste vara ett samarbete mellan förkola/skola och hem. Och jag blir fortfarande upprörd. Det är ingen som skriver på debattsidorna att "förskolan måste minsann ta ansvar och fostra barnen". Jag har i alla fall aldrig läst den formuleringen. Ändå står det i läroplanen.

 

Jag menar inte att föräldrarna ska frånsäga sig sitt ansvar, tvärtom. Man ska ta sitt föräldraskap på allvar. Men samhället kräver att vi arbetar och då måste man ibland överlämna ansvaret för barnens fostran till andra personer med vettiga värderingar. Därför krävs det samarbete och en förtrolig relation mellan hem och förskola/skola.

 

Sedan finns det föräldrar som inte, av olika anledningar mäktar med föräldraskapet fullt ut men som kanske, med hjälp av förskola/skola hittar någon slags balans.

 

Vårat ansvar som pedagoger är att ge alla barn samma förutsättnignar att lyckas. Det är det vi ska sträva efter. Och kanske är det en utopi. Men vi har de föräldrar vi har i en barngrupp och vi måste arbeta utifrån de förutsättningar vi har, för vi kommer inte att kunna ändra på föräldrarna, vi kan bara anpassa vår verksamhet så att de allra, allra flesta barn lyckas i just vår verksamhet, utifrån läroplansmålen. Det är vårat ansvar och det kan vi inte avsäga oss.

 

Tillbaka till samhällskunskapslektionen. Samma killar som hävdade att barnens fostran ligger på föräldrarna, hävdade även att man MÅSTE ha 100 000 kronor på kontot innan man ens kan överväga att bli förälder. Då orkade jag inte, som ensamstående, studerande mamma, ens argumentera emot. Men i efterhand önskar jag att jag gjort det och tagit reda på hur de tänkte då.

Jag hatar årstiden som är på ingång. Hata är ett starkt ord men det är det jag gör. Så nu ska jag följa kvasi-Mia Törnbloms råd och skriva en positiv lista om hösten. Vet inte om det egentligen är ett råd från henne men det vore så typiskt henne på något sätt. Jag har läst några rader om vad hon skrivit och sett fragment av tv-program hon deltagit i och tycker mig ha en klar bild av vad hon representerar. "Tänk positivt så blir allt bra!", det är hennes budskap och jag tror inte på henne för fem öre men man ska prova allt minst tre gånger, säger en mycket klokare person än Mia Törnblom. Så jag provar. Och ska prova, minst tre gånger. Hade tänkt skriva min se-positivt-på-hösten-lista enbart till mig själv men tänker att det kanske är någon mer som kan få nytta av den.

 

1. Man kan tända levande ljus i höstmörkret och dricka te.

2. Soppa är som godast på hösten. Med en bit bröd till.

3. Färgerna på den tidiga hösten är extremt vackra.

4. Man kan måla tavlor i lugn och ro utan att folk pockar på ens uppmärksamhet (de orkar helt enkelt inte umgås i mörkret).

5. Jag fyller år. (Kul att bli 42...)

6. Min dotter fyller år.

7. Flera kompisars barn fyller år.

8. Man kan skriva i lugn och ro (se punkt 4).

9. På helgerna kan man umgås med folk (eventuellt, om de orkar).

10. Man kan ägna hösten åt att gå på museum. Skulle behöva uppdatera mig på den fronten.

11. Man kan boka någon rolig teater som muntrar upp. Man ska nog inte se någon tragedi på hösten.

12. Man kan uppdatera facebook så fort man gör något, så ser det ut som man har mycket roligare.

13. Man kan bjuda på höstmiddagar.

14. Man kan bli bjuden på höstmiddagar(???).

15. Man ska alltid se till att ha ett paraply i handväskan, så ordnar sig allt.

16. Man kan plocka svamp.

17. Man kan sova länge på morgonen på helgerna.

18. Man får ta fram höstkläderna och känna sig som en ny människa(???).

19. Man kan springa i spåren och njuta av doften av höst.

20. Man kan gå i raggsockor, pyamas och tjocktröja inomhus en hel lördag utan att få dåligt samvete.

21. Jag får tid att städa oftare eftersom det finns färre som orkar umgås.

 

En del saker i listan är lite krystade. Kanske de flesta, om jag ska vara uppriktig. Men om jag läser den tillräckligt ofta är jag säker på att jag kommer att bli hjärntvättad.

 

Jag brukar sällan hävda att något var bättre förr. Hans Rosling kan till och med, med hjälp av statistik bevisa att det inte var det. Men en sak var bättre förr. I alla fall i den familjekultur som jag växte upp i. Man satte bara på tv:n om man läst i tv-tablån att det skulle sändas ett program som man faktiskt ville se. Nu för tiden zappar de flesta (inte alla) fram och tillbaka mellan olika kanaler och hittar till slut ett program de kan tänka sig att se. det program som är minst obra, så att säga.

 

Jag har suttit på förmiddagarna och pluggat. Effektivt. Sedan har det blivit dags för lunch. Då har jag som sällskap, slagit på tv:n och zappat fram till de mest hjärndöda program som funnits just vid lunchtid. Sedan har jag blivit sittandes en timme för länge och hjärnan har plötsligt slagit av. Det har varit svårt att komma igång med eftermiddagsstudierna.

 

Så nu! har jag bestämt mig! Ingen mer tv! Den är borttagen och bortskänkt sedan drygt en vecka tillbaka. Det är fortfarande ovant men så himla befriande! Jag tror och vet att man kan koppla av på andra sätt än att slå på tv:n. Jag har redan läst mycket mer än jag brukar göra och läsning är för mig ett mycket mer effektivt sätt att koppla av än framför tv:n.

 

Jag har varit med om att folk varit tvungna att slå på min tv när det varit meningen att vi ska umgås, bara för att inte missa ett program. Nu kommer det inte att hända och det kommer inte heller att hända när någon bjuder mig, eftersom jag inte följer något. Det har i och för sig aldrig hänt när någon bjudit mig men nu har jag liksom eliminerat den risken.

 

Och jag kommer att få så mycket tid! Allt detta slötittande har ju tagit en enorm tid och tid är en bristvara, säger de flesta. Men om de flesta tittar lika mycket på tv som jag gjort, så är nog inte tiden en brist utan vad man väljer att göra av den. Och de flesta refererar ju till olika program hela tiden så jag misstänker att gemene man tittar minst lika mycket på tv som jag gjort.

 

Det bästa är att jag väljer aktivt, själv vad jag vill se nu. Precis som när jag var liten. Jag tittar på datorn efter program och väljer helt annorlunda än när jag zappar framför tv:n. Jag har i princip bara sett nyheter och dokumentärer sen tv:n försvann. Och det ägnar jag högst två timmar om dagen åt, medräknat morgonnyheterna.

 

Hittills kan jag bara se positiva saker med att ha valt bort tv:n. Och snart är det dags att ta tag i studierna igen. Är säker på att jag kommer bli mer effektiv. 

 

Vart har miljödebatten tagit vägen? Varför diskuteras den frågan så lite just nu?

"I år är antagandet alltså att vi på sju månader och 20 dagar gjort av med vad det tar jorden ett år att få fram. Eller med ett annat sätt att uttrycka det: Vårt levnadssätt i dag kräver ungefär 1,5 jordklot." är ett citat från artikeln som jag länkade till. Och ingen reagerar. Vi pratar inte längre om det. Det är i alla fall min upplevelse. Miljön diskuteras i vissa kretsar men debatten når inte ut.

 

Gemene man bara fortsätter att konsumera och överkonsumera. Nya trender avlöser varandra och det gäller att hänga med, både när det gäller mode, inredning, teknik, nya chartermål m.m. Köttkonsumtionen ökar. Och man känner sig som en irriterande fluga när man påpekar detta i diskussioner. Jag har en känsla av att de allra flesta bara vill sticka huvudet i sanden och blunda för att vi lever över våra resurser. De vill tro att det ordnar sig på något vis. Att någon annan kommer att komma med lösningen.

 

Men lösningen är kanske att vi, precis som man gjorde förr, måste inreda våra hem för ett helt liv, inte för några år. Vi kanske inte måste följa modet slaviskt och ha ny höst- och vårkollektion i våra garderober. Vi kanske kan nöja oss med att äta kött två gånger i veckar och tigerräkor en gång om året. Kanske behöver vi inte byta ut en fungerande dator/tv/mobil mot någon ny så fort chansen ges. Behöver vi ens alla tekniska funktioner som finns i våra teknikprylar nu? 

 

Känner mig som en moraltant och jag lever inte alltid som jag lär. Men jag känner också en stark oro och rädsla inför framtiden. Under tiden jag har läst geologi har det blivit väldigt klart för mig hur allt hänger ihop. Vilka resurser som finns på vårt jordklot och hur mycket vi förstört som har tagit miljontals, ibland miljarder år att bygga upp. Och då pratar jag inte bara om oljan utan om allt vi förbrukat som inte går att ersätta. Om man föreställer sig att jorden skapades på nyårsdagen och att det idag är nyårsafton ett år senare, så har bara människan funnits sista timmen, timmen före tolvslaget. Ändå har vi lyckats förstöra så mycket.

 

Å andra sidan. Ur ett geologiskt perpektiv har vi funnits på jorden en jättejättekort tid. Och alla arter har kommit och gått genom de olika erorna så chansen att vi kommer att överleva speciellt länge, ur ett geologiskt perspektiv, är inte så hög. Så vi kanske gör rätt som suger ut det mesta vi kan ur jorden, nu medan vi har chansen...

 

(sista stycket var ironiskt, måste skriva ut det känner jag, så att ingen tror att jag är på väg mot galenskap och så att ingen får för sig att det är okej att slösa med resurser...)

 

Det här är ett inlägg som främst vänder sig till mina medsystrar även om jag inser att även män ibland är missnöjda med sig själva. Det blir lite av ett veckotidningsinlägg.

 

Jag har vid flera tillfällen fått frågan hur det kommer sig att jag bryr mig så lite om hur jag ser ut och hur det kommer sig att jag saknar komplex. Det där blev ju lite klumpigt formulerat, för visst bryr jag mig om hur jag ser ut och visst har jag komplex men jag låter inte det ta över. Funderar helt enkelt inte så mycket över det. Och för att besvara frågan måste jag nog punkta upp det även om det är ett tråkigt sätt att uttrycka sig när i seriösa sammanhang.

 

* Jag tänker att min kropp är funktionell. Jag har inga direkta krämpor eller något som sticker ut.

* Jag tror att naturen ordnat det så att vi är förhållandevis propotionerliga i grunden. D.v.s. mina läppar, näsa och bröst har den storlek de ska ha och det skulle se konstigt ut om jag ändrade propotionerna.

* Som barn var jag rödhårig och det var inte till min fördel, i andra barns ögon, vilket ledde till att jag inte blev sedd som "snygg". Därför har jag aldrig strävat efter att vara snyggast. Det har heller inte varit viktigt för mig, 

* Jag har själv alltid uppskattat det som varit annorlunda.

* Jag själv har aldrig fallit för en människa på grund av utseende. En människa blir inte vacker i mina ögon förrän jag pratat med den. Jag har till exempel aldrig haft idolbilder uppsatta i mitt rum som tonåring, enbart för människans utseendes skull. 

* Jag tänker att väldigt många människor bekymrar sig så mycket om sitt eget utseende att de inte ens har tid att bedöma mitt.

* Jag är 40+ och såklart påverkar ålder ens utseende men jag tycker att jag ser rätt hyfsad ut för att ha den ålder jag har.

* Jag gör vad jag kan för att må bra och leva hyfsat häslosamt. Jag löptränar flera gånger i veckan och äter sällan mat som inte är lagad från grunden. Jag är inte beredd att gå på någon diet eller göra något mer för att förändra min kropp, vilket för mig innebär att jag MÅSTE vara nöjd.

* Jag tror att om man befinner sig inom normen, när det gäller utseende, vilket jag gör, så är det inte så många som lägger märke till detaljer på ens kropp. Har aldrig varit med om att någon kommenterat att jag gått upp eller ner två kilo hit eller dit. Det påverkar mig mycket, mycket mer än det påverkar andra.

* Jag tror på den gamla klyschan att "skönhet kommer innifrån". Om jag inte låter komplex, osäkerhet och missnöje lysa igenom så lägger ingen märke till mina brister.

* Jag inser att bilder i tidningar är retucherade och inte speglar verkligheten. Jag jämför mig aldrig med, eller speglar mig i kändisar och fotomodeller.

* Jag inser och har accepterat att i grunden ser jag ut som jag gör. Det är som det är är, bara något att leva med.

* Och jag har burit och fött ett barn och sprungit åtta marathonlopp, så på något sätt är jag skyldig min kropp att vara sams med den.

 

Nog skrivet om utseende. Hoppas jag hjälper någon. Däremot har jag andra komplex och saker jag är missnöjd med. Jag vill gärna prestera, vara den "duktiga flickan", alltid utvecklas, lära mer, prestera bättre, ha mer kunskap. Är alltid för självkritisk och funderar ofta över vad jag gjort bra och vad jag kan förbättra.

 

 

En gång när jag var liten, stal min mamma en katt, trots att hon hatade katter. Hon gjorde det inte medvetet, kan jag säga till hennes försvar. 

 

Historien är följande. Det är nysnö och strax före jul. Mamma stiger ur sin bil vid sitt jobb. När hon ska låsa bilen kryper det fram en katt. Mamma letar tasspår i nysnön men ser inga, varpå hon drar slutsatsen att katten har åkt UTANPÅ bilen i en mil från vår lilla by till staden. Hon drabbas av medlidande och bestämmer sig för att låsa in katten i bilen så länge så att hon kan återföra den till byn. På lunchrasten övertygar hon en kollega att åka med henne till byn och hålla i katten under bilfärden. Mamma är så övertygande att kollegan inser att katten inte kan ha någon annan hemadress än i vår by. Mamma släpper av katten hemma hos oss eftersom det, i hennes ögon är logiskt. Katten klev ju på där, alltså måste den släppas av där. Dagarna går och vi firar jul. Katten lämnar inte våra ägor så mamma köper kattmat och ställer ut mjölk åt den. Så kommer mellandagarna. Tidningen "Sala Allehanda" dimper åter ner i brevlådan på mornarna och i en av dessa tidningar kan man läsa "Katt bortsprungen vid Vallaskolan i Sala". Mamma lägger ihop ett och ett och inser att hon stulit en katt. Hon ringer upp annonsören och berättar sanningsenligt hela historien och återlämnar katten. Familjen har varit väldigt ledsen över att katten varit borta över jul. Ändå ger de min mamma ersättning för kattmaten hon köpt, som plåster på såren. 

 

Ibland tänker jag på den där historen och skrattar. Jag kan förstå var jag fått min livliga fantasi ifrån. Ibland lever den sitt eget liv och jag hittar på historier utan att jag inte ens är medveten om det. Och spekulerar. Sist var häromdagen. Jag umgås med ett par som precis flyttat ihop och som är väldigt kära i varandra. Paret tackade nej till en tillställning jag skulle ha utan att lämna direkt orsak. Dessutom frågade jag kvinnan i förhållandet om hon ville gå på en konsert med mig dagen innan föreställningen och hon tackade nej till det också, utan vidare förklaring. Till saken hör att hon oftast anger en anledning till varför hon inte kan umgås. Alltså drog jag slutsatsen att de skulle gifta sig i smyg. Upptagna både fredag och lördag utan någon förklaring. Solklart.

 

Så var naturligtvis inte fallet. Helt spontant berättade hon för mig, när jag var på besök, att hon och hennes sambo haft så mycket att göra att de bokat in en ledig helg för mys och för att slutföra det sista med flytten. 

 

Och det är inte första gången min fantasi spelar mig ett spratt. Jag har tusen liknande historier. Men då tänker jag på min mamma och inser att det kanske inte är så mycket att göra något åt. Vi har det liksom inom oss. Jag har fått det ur modersmjölken, vare sig jag vill eller inte.

Jag förstår att folk frågar av all välmening eftersom jag själv gör det. Man menar inget illa. Men ibland kan alla frågor få andra att känna sig uteslutna och "onormala". Som om man måste försvara sina livsval hela tiden. Och det kan tära på individen. Det är så att någon som gjort ett annorlunda livsval alltid blir påmind om att det är ett annorlunda livsval. Och ibland är det inte ens ett val man gjort.

 

Ett exempel är min dotter. Hennes pappa är chilensk och hon får ständigt frågan var hon kommer ifrån. I all välmening. Men hon blir ständigt påmind om att hon inte riktigt smälter in. En del av mina vänner som lever i fasta förhållanden utan barn, får ständigt frågan om varför de inte har barn. Och det kan ju bero på både val eller att man inte kan och det kanske inte är så roligt om att bli påmind om det hela tiden. Jag får alltid frågan om varför jag är singel. Det kan vara ett val eller så har jag inte hittat "den rätte". Kanske inte heller kul att få höra hela tiden (ofta följt med kommentaren: "Det kommer hända när du minst anar det!" Som om man gick omkring och anande hela tiden och det skulle vara problemet.). Och en annan sak jag ständigt måste försvara är att jag väljer att studera på heltid som 40+:are.

 

Även om alla dessa frågor inte är menade att såra så känner man sig ifrågasatt och det är jobbigt och tärande att hamna i försvarsställning gång på gång. Och jag vet att jag ibland själv ställer frågor. Av omtanke. Men jag tror vi alla måste fundera över varför vi ställer dessa personliga frågor och fundera över ifall det är nödvändigt att ställa dem och vad vi själva får ut av svaren. Och om vi inte ställer frågorna så kanske personen vi är nyfikna på, självmant besvarar dem när personen ifråga är redo att berätta.

 

Min åsikt är att vi alla måste jobba på att få alla att känna sig inkluderade, inte exkluderade och frågor kan verka exkluderande om de inte är välkomna.

 

Men det är en balansgång. För i vissa fall är det berättigat att ställa frågor men det måste finnas ett genuint intresse och en tajming.

 

Kanske blev detta en aning rörigt och kanske inte så genomtänkt som det lät i mitt huvud men man kan inte alltid vara så genomtänkt. Fråga mig inte varför.

 

 

Jag hade en kräftskiva häromdagen. Det var första festen jag har haft någonsin då jag rekommenderat folk att lämna barnen hemma. Jag har tidigare haft påskmiddagar, nyårsmiddagar och födelsedagsfirande. Så länge maten står i centrum så är det okej att ta med barn, tycker jag. Jag har också vetat att dessa tillställningar inte kommer att gå över styr, även om alkohol serverats.

 

Nu bjöd jag till kräftskiva och mina erfarenheter säger mig att det är något annat. Det har en tendens att bli ganska blöta tillställningar. Därför tyckte jag att det var lämpligt att rekommendera folk att lämna barnen hemma. Jag tycker inte att barn ska behöva se varken sina föräldrar eller andra gäster i ett skick där barnen kan känna sig utlämnade och otrygga. I värsta fall kan barnen bli utsatta för en massa uppmärksamhet som de inte bett om för att berusade människor närmar sig barn på ett ibland ganska obehagligt sätt.

 

Det där med barn och alkohol tycker jag annars är en ganska knepig fråga. Jag tycker inte att barn ska behöva se sina föräldrar i ett hjälplöst skick och även om de inte hamnar i ett hjälplöst skick så kan vissa personer ändra personligheten rejält när de dricker och det måste vara tufft för ett barn att se det och inte riktigt förstå. Dessutom kan konversationerna ta en riktning som gör att de inte är så barnvänliga. Jag vet att man inte kan skydda barn för allt men man behöver inte heller utsätta dem för situationer som man vet inte är sunda för dem. Det är viktigt att de inte förlorar tilltron till vuxna människor och viktigt att de alltid kan känna sig trygga i de miljöer dit vi tar dem.

 

Jag har druckit framför min dotter men jag har även i salongsberusat tillstånd varit noga med att hon inte blivit utsatt för konverationer som hon inte är mogen för. Jag har även varit noga med att varken jag eller någon annan i sällskapet blivit mer fysiska med henne än vanligt. Då syftar jag på ovälkomna kramar och liknande, vi har inte varit i sammanhang där värre saker kunnat ske. Och visst har hon sett människor bli lite för berusade men vi har pratat om det efteråt och jag har inte tyckt att det varit okej och tagit på mig skuld för det.

 

Att jag valde att rekommendera folk att lämna barnen hemma berodde som sagt på mina tidigare erfarenheter av kräftskivor men även på min tro att alkohol i stora mängder och barn inte är en lyckad kombination. Jag vet att några valde att inte delta på grund av detta och jag tycker det är tråkigt att ni inte kom men ni gjorde era barn en tjänst. Inte för att det det blev så farligt blött men det fanns en risk att det kunde bli det och det är nog, tycker jag. Ni satte era barn i centrum och det hedrar er. 

När jag började inom förskolan så hade jag aldrig jobbat med barn. Det var en ny värld för mig. Jag hamnade på en förskola där det fanns både barn med svensk bakgrund och barn som hade föräldrar som hade en annan bakgrund. När jag hade jobbat flera månader var det någon som påpekade för mig att vi inte hade så många "svenska barn". Jag hävdade att vi nästan bara hade barn med svensk bakgrund. Sen såg jag mig omkring och insåg att halva barngruppen kom från familjer som hade sitt ursprung i andra länder. Jag hade inte tänkt på det innan. Jag hade däremot pratat lite spanska med de barn som pratade spanska med sina föräldrar, lite turkiska med dem vars föräldrar hade turkisk bakgrund, jag hade lärt mig några ord på tigrinska och några ord på kroatiska. Man knyter en annan slags kontakt med människor om man lär sig lite av deras språk. Men jag hade aldrig reflekterat över att de barn som pratade fler språk än svenska var mindre svenska. Redan då, när jag började tänka över hur vi kategoriserar människor, tyckte jag att det var konstigt att man la så stor vikt vid vad barnen hade för ursprung. Att man exotiserade barnen som ändå var födda i Sverige och att de skulle ha flaggor från länder de aldrig besökt vid sina hyllor.

 

Jag reagerar fortfarande starkt när vi ska räkna vilka barn som är svenska och vilka som inte är det. För vem är jag att bestämma någons identitet? Vad går man på när man bestämmer det? Utseende? Medborgarskap? Språk? Namn? Sätt att leva och uppfostra?

 

Sen menar jag inte att man ska vara blind för att det finns barn med annat ursprung på förskolorna. Jag vet till exempel vilka barn som firar Eid hemma och brukar säga "Eid murbarak" till dem. Jag försöker ta reda på lite om hur barnen lever hemma, vilka vanor de har och vad de firar för högtider, vad de har för traditioner, vilket/vilka språk som talas hemma och vilken religion de tillhör. Men att de har andra och högtider, traditioner och religioner gör dem ju varken mer eller mindre svenska  i mina ögon. Barnen måste få känna att deras kulturella bakgrund och de traditioner de firar är viktiga och att det är en tillgång att prata flera språk. Och om barnen känner tillhörighet i en annan nationalitet är det bra men vi kan inte bestämma åt dem vilken nationalitet de tillhör. Ryser fortfarande när pedagoger räknar hur många "svenska barn" respektive "invandrarbarn" vi har i barngrupperna. Vi ska se varje individ och uppmärksamma deras sätt att leva men vi behöver inte lära dem "vi" och "dem" redan på förskolan, även om jag förstår att det inte är syftet när man räknar nationaliteter.  

 

Vi har haft människor med annat ursprung än svenskt i Sverige i några generationer nu. När räknas man som svensk? Och det kan väl bara berika en människas liv om man känner att man har fler nationstillhörigheter än bara en, tänker jag.

 

 

Jag har sett att en länk delats på facebook, om och om igen. Länken gör mig upprörd. Artikeln handlar om hur dumma föräldrar är när de möter förskolan och jag skriver inte under på den. http://www.babyvarlden.se/Nyhetsartiklar/Mitt-barn-ska-ha-coca-cola-till-lunch/ Jag blir ledsen när pedagoger nedvärderar och ser ner på föräldrar istället för att försöka förstå vad föräldrarnas krav bottnar i. Om man har valt att jobba i förskola så ingår det att träffa människor med olika liv, bakgrund, levnadssituation, värdegrund och sätt att leva sina liv. Vår uppgift som pedagoger är att förmedla förskolans bakgrund, värdegrund och hur vi ser på lärande, fostran och omsorg. Vi har en läroplan att referera till och den jobbar vi utifrån. Då är det vår uppgift att informera och sprida kunskap om den. Vi kan inte utgå från att föräldrar redan vet. Föräldrar vill sina barn väl. Det måste vara vår utgångspunkt.

 

Ända sedan jag började i förskolan har jag upplevt att det då och då pratats om föräldrar och jag har inte velat delta i sådana diskussioner annat än om det blivit riktiga krockar där man måste ge föräldrarna mer information om vad förskolan står för. Ibland har pedagoger nästan krävt att jag ska delta i diskussioner om föräldrar som jag inte ser som något problem. Jag har varit med om pedagoger som sagt. "Men säg vad du tycker då!" Min uppgift är inte att tycka så mycket utan att göra det bästa för barnet i samarbete med föräldern, sen kan jag som privatperson, tycka vad jag vill om människors sätt att uppfostra sina barn men på förskolan är jag anställd i en profession.

 

När min dotter började förskola hade jag ingen aning om vad som gällde. Jag hade ingen erfarenhet av förskolan och min största skräck var att förskolepersonalen skulle tycka att jag var en dålig förälder. Jag minns det så väl. Jag undrade om det pratades om mig och tanken på att det faktiskt skulle kunna vara så, skrämde mig.

 

Varför pratar vi inte om de gånger som föräldrar är fantastiska? Jag har haft föräldramöten där föräldrar hjälpt till att utveckla verksamheten. Jag har haft utvecklingssamtal där föräldrar visat stor uppskattning för det jobb vi gjort med deras barn. Jag har träffat föräldrar i hallen som berättat för mig hur mycket deras barn trivs på förskolan. Jag har haft förstagångsföräldrar som bett om råd när det gäller t.e.x. kläder och sedan har de kläder jag rekommenderat, legat på hyllan nästa dag. Jag har haft föräldrar som försvarat vår verksamhet, som talat gott om oss och som visat stor uppskattning. Är det inte dessa föräldrar vi ska lyfta? Ska inte vi prata lika gott om föräldrarna som de talar om oss?

 

En av de finaste saker jag varit med om hände i föräldrakontakten. Jag skulle söka ett jobb där de krävde föräldrareferenser och jag bad några föräldrar skriva brev till mig om hur de uppfattat min roll som förskollärare på  avdelningen och vad jag tillfört i deras barns liv. Jag blev rörd när jag läste breven. Jag blir nästan aldrig rörd men tårarna rann faktiskt när jag förstod vilken skillnad jag och föräldrarna tillsammans gjort för barnen. Det går inte riktigt att beskriva men den tacksamhet, ödmjukhet och alla dessa fina ord både om mig som person och om mig som pedagog, stärkte mig verkligen. Föräldrarna hade verkligen sett och uppskattat mitt arbete och det kändes som om jag fick förnyad kraft när jag läste dessa referenser. (Rubriken på inlägget är ett citat ur ett av breven)

 

Min uppmaning är således: Glöm alla negativa kommentarer och situationer och tänk på att vi gör skillnad och föräldrar förstår och ser det, bara vi är tydliga med vad vår verksamhet går ut på och vad vårt uppdrag är!