ForundransTid

Idag var jag tvungen att gå till vårdcentralen. Jag hade så ont i örat att jag blev riktigt otrevlig mot min dotter. Där går smärtgränsen. Jag bokade tid hos Ramin.

 

För många år sedan, när min mamma dog, fick jag sömnproblem och gick till vårdcentralen och fick av en slump träffa Ramin. Jag bad om att få insomningstabletter utskrivna men det slutade med att han mer eller mindre la upp ett promenad/joggningsschema åt mig. Han sa att det skulle ha samma effekt som insomningstabletter, vilket det också hade. Ramin bemötte mig med oerhörd respkt och värme den gången och det var vad jag behövde i det läget. 

 

Åtta år gick efter detta första möte. Jag var ett tag skriven på en annan vårdcentral närmare mitt jobb. Carema...  Men jag var heller inte så sjuk att jag behövde söka läkarvård mer än en gång under den tiden.

 

Åtta år senare blir jag sjuk och ska återigen skriva mig på den ursprungliga vårdcentralen. Jag mindes Ramin men mindes inte hans namn så jag gick in på deras sida och kände lyckligtvis igen namnet när jag såg det. Jag bokade tid och när jag sedan steg in i hans mottagningsrum så sa han:

- Visst har vi träffats förut?

- Ja, men det är åtta år seden så jag tvivlar på att du minns det.

- Du är förskollärare, eller hur?

Jag var djupt imonerad av hans minne och hans bemötande. Han tar sig alltid tid och är vänlig.

 

Idag, när han mötte mig i väntrummet frågade han:

- Hur är det?

- Hur ofta får du till svar att allt är bra? Undrade jag.

Han skrattade gott. Jag fick örondroppar utskrivna och ett hot om att det ska stoppas tamponader i mina öron om jag inte känner en förbättring till imorgon. 

- Fyra droppar i varje öra, fyra gånger om dagen! Sa Ramin bestämt.

- Jaha, men är du medveten om att det är nästan omöjligt att se hur många droppar man droppar? Svarade jag.

 

Sedan kom vi in på mina svullna händer och träning en liten stund, innan jag rusade till apoteket. 

- Ingen fara för hjärtat om du tränar måttligt. Du är 41, ser jag, så du är ung.

- Va?!? Sa jag. 

Och Ramin skrattade och bad mig hämta ut örondropparna snarast.

 

Och summan av det hela är att jag kom till vårdcentralen gråtfärdig. Ja, helt ärigt satt jag med gråten i halsen och trodde att örat skulle sprängas innifrån. Men jag gick därifrån med en hoppfull känsla. Kanske kommer öronsmärtan hinna gå över innan jag ligger på dödsbädden. Kanske är den över innan helgen är slut, till och med. Och jag känner att Ramin har gjort ett bra jobb. Tror att han är en sådan läkare som är upptränad att se hela människan, inte bara sjukdomen. Och exakt lika bra som han är på sitt yrke, vill jag vara i mitt yrke som förskollärare.