ForundransTid

Någon frågade mig hur det kom sig att jag börjat fundera runt frågor inom den normkritiska pedagogiken och mitt svar blev att jag nog alltid funderat kring de frågorna.

 

När jag var fyra år skilde sig mina föräldrar. Jag var den enda i min klass i lilla Sala som hade skilda föräldrar till en början. Jag hade kunnat skämts och jag hade kunnat tycka att det var jobbigt. Men på något konstigt sätt var jag stolt. För jag stack ut. Det var något med mig som skiljde sig från de andra. När jag i vuxen ålder tänker på det så funderar jag ofta över vad det var i min omgivning som gjorde att det kändes bra att sticka ut. För i mina vuxna ögon är Sala en liten stad med konservativa värderingar och där det är svårt att bli insläppt i den sociala gemenskapen om man inte bott där sedan två generationer tillbaka. Kanske var det något i vår familj som gjorde att det upplevdes som positivt att sticka ut.

 

Folk pratar om att man själv har ett val och ett ansvar för hur man tacklar en situation. Jag funderar nu över om jag som individ har ett så stort val eller om det är jag tillsammans med min omgivning som gör ett val. Jag tror inte att jag kan välja att gå emot strömmen och välja att tycka att det är lätt om inte strömmen har en potitiv syn på avvikare. Allt detta prat om att man alltid har ett val utgår från ett individualistiskt perspektiv men vi befinner oss ju alltid i ett sammanhang. Jag tror att vi kanske inte har så mycket val som vi vill tro att vi har, utifrån ett kollektivistiskt sätt att se på det. Kollektivet är bra på att utesluta människor som är allt för mycket avvikare. Att avvika på rätt sätt, till en viss gräns och samtidigt vara lite medveten om att man avviker, ses som lite charmigt och gulligt men om man omedvetet avviker alltför mycket, på fel sätt, på ett ocoolt sätt, så ses man bara som märklig och riskerar att uteslutas från gemenskapen. Och det är för en avvikelse som man själv inte valt. Ingen vill stå helt utanför ett sammanhang.

 

Jag önskar att vi som kollektiv kan bestämma oss för att alla är välkomna i vår gemenskap. Att vi inte pekar ut egenskaper, religioner, etniciteter, sexuella läggningar, könsöverkridande eller könsbevarande människor, åldrar, funktionaliteter m.m, som avvikande utan att vi tillsammans åter alla inkluderas i en slags gemenskap. Det har varit min dröm sedan barnsben, även om jag inte alltid kunnat formulerat den. Och jag vet att det är en utopi men det är jag och John Lennon. Återkommer alltid till hans "Imagine".

 

Och frågorna runt normkritik har alltid cirkulerat i mitt huvud, så därför kändes det självklart att vara med och utveckla och implementera det synsättet i förskolan.