ForundransTid

Varför är det så legitimt för barnskötare och outbildade inom förskolans värld att kritisera utbildade förskollärare? Det är okej att dra upp alla dålig exempel på förskollärare men man nämner aldrig de goda exemplen. Och jag vet väldigt många goda exempel på förskollärare.

Som förskollärare har man valt sitt yrke, man har valt att studera i tre och ett halvt år för att jobba med barn. Många utan utbildning har bara halkat in på arbete på förskolan. Det är en skillnad. Det är också en skillnad i kunskap, kompetens och analysförmåga. Sedan finns det dåliga exempel bland både barnskötare, outbildade och även bland förskollärarna. Men varför lyfts aldrig de goda exemplen fram? Eller åtminstone den medelmåttiga förskolläraren.

Jag avsäger mig inte eget ansvar, det är inte det jag säger. Men det finns stunder i livet som är svårare än andra. Det finns stunder i livet då man hamnar i nattsvarta djup. Ingen väljer att vara där. Det tror jag i alla fall inte.  Jag har varit där och jag valde inte det. Jag vet inte hur det gick till. Långsamt, långsamt började jag må sämre och sämre. Det smög sig på. Vet inte om jag hade kunnat förhindrat det om jag varit mer medveten. Jag tror inte det.

Jag har ett ansvar i och med att jag har extremt svårt att släppa någon människa nära. Den enda som nog känner mig är min dotter. Mina systrar vet inte om min depression. Jag har inte velat berätta och oroa dem. Jag har många vänner omkring mig som nog tror att de står mig nära. Men jag släpper ingen inpå. Jag låter mig själv inte känna något för någon förutom min dotter. Det är ett destruktivt sätt att leva. Ett sätt att leva som inte är så sunt.

Jag vet att om jag låtit folk lära känna mig hade jag aldrig hamnat där jag hamnade. Om jag hade litat på att de stannat kvar om jag berättat om mina svarta tankar. Där har jag ett ansvar. Men samhället har blivit allt stressigare, ytligare och effektivare. Man är inte effektiv om man inte mår bra och då blir man lämnad utan ens ett telefonsamtal från sin chef. Inte heller får man något tecken på ihågkommande av de människor som man vistas med åtta timmar varje dag. Kanske tror de att de gör en tjänst genom att inte höra av sig.

Vad jag vill säga är att vi har ett ansvar gentemot varandra. Vi kan uppmuntra varandra och berätta när vi tycker någon gör något bra. Om vi ser att någon har en bristande självkänsla kan vi hjälpa den personen att bygga upp den. Om vi ser någon som är ofrivilligt ensam kan vi bjuda in den till gemenskapen. Det är svårt att ta eget ansvar genom att slå sig in i en gemenskap som man inte känner sig välkommen i.

Bara tankar jag har efter flera månaders tystnad här på bloggen.