ForundransTid

När jag började inom förskolan så hade jag aldrig jobbat med barn. Det var en ny värld för mig. Jag hamnade på en förskola där det fanns både barn med svensk bakgrund och barn som hade föräldrar som hade en annan bakgrund. När jag hade jobbat flera månader var det någon som påpekade för mig att vi inte hade så många "svenska barn". Jag hävdade att vi nästan bara hade barn med svensk bakgrund. Sen såg jag mig omkring och insåg att halva barngruppen kom från familjer som hade sitt ursprung i andra länder. Jag hade inte tänkt på det innan. Jag hade däremot pratat lite spanska med de barn som pratade spanska med sina föräldrar, lite turkiska med dem vars föräldrar hade turkisk bakgrund, jag hade lärt mig några ord på tigrinska och några ord på kroatiska. Man knyter en annan slags kontakt med människor om man lär sig lite av deras språk. Men jag hade aldrig reflekterat över att de barn som pratade fler språk än svenska var mindre svenska. Redan då, när jag började tänka över hur vi kategoriserar människor, tyckte jag att det var konstigt att man la så stor vikt vid vad barnen hade för ursprung. Att man exotiserade barnen som ändå var födda i Sverige och att de skulle ha flaggor från länder de aldrig besökt vid sina hyllor.

 

Jag reagerar fortfarande starkt när vi ska räkna vilka barn som är svenska och vilka som inte är det. För vem är jag att bestämma någons identitet? Vad går man på när man bestämmer det? Utseende? Medborgarskap? Språk? Namn? Sätt att leva och uppfostra?

 

Sen menar jag inte att man ska vara blind för att det finns barn med annat ursprung på förskolorna. Jag vet till exempel vilka barn som firar Eid hemma och brukar säga "Eid murbarak" till dem. Jag försöker ta reda på lite om hur barnen lever hemma, vilka vanor de har och vad de firar för högtider, vad de har för traditioner, vilket/vilka språk som talas hemma och vilken religion de tillhör. Men att de har andra och högtider, traditioner och religioner gör dem ju varken mer eller mindre svenska  i mina ögon. Barnen måste få känna att deras kulturella bakgrund och de traditioner de firar är viktiga och att det är en tillgång att prata flera språk. Och om barnen känner tillhörighet i en annan nationalitet är det bra men vi kan inte bestämma åt dem vilken nationalitet de tillhör. Ryser fortfarande när pedagoger räknar hur många "svenska barn" respektive "invandrarbarn" vi har i barngrupperna. Vi ska se varje individ och uppmärksamma deras sätt att leva men vi behöver inte lära dem "vi" och "dem" redan på förskolan, även om jag förstår att det inte är syftet när man räknar nationaliteter.  

 

Vi har haft människor med annat ursprung än svenskt i Sverige i några generationer nu. När räknas man som svensk? Och det kan väl bara berika en människas liv om man känner att man har fler nationstillhörigheter än bara en, tänker jag.