ForundransTid

Hur jag än gör så blir det fel. Vill bara att allt ska vara harmoniskt och bra. Och så blir allt så fel. Alltid någon som jag av misstag råkar trampa på tårna.

Jag bad min dotter och en av mina tre systrar ordna min 40-årsfest. Jag vill ha lite kontroll och jag litar på dem. Jag gillar inte stora överraskningar. Genom att intrigera lite trodde jag att jag skulle kunna ha kontroll.

Jag glömde bara en liten detalj. En av mina systrar, som inte är hon som ska planera, vill alltid bestämma. Och hon känner sig alltid åsidosatt. Och hon ringde min dotter och skällde på henne för att hon pratade om min fest när jag hörde. Kallade henne för dum i huvudet.

Alla stora tillställningar som jag har försökt styrt upp har blivit katastrof. När min dotter skulle döpas hotade min äldsta syster med att inte komma för att hon tyckte jag valt fel datum, när jag fyllde trettio valde min äldsta syster att gå på dans i Flen framför att fira mig och min näst äldsta syster pratade inte ens med mig då, under den tiden.

Därför ville jag från början inte ens fira min 40-årsdag. Men när jag sedan fick höra om hur folk planerade att överraska mig med fester som de själva skulle uppskattat men inte jag, så bestämde jag mig för att regissera en överraskningsfest.

Men nu har även det slutat i katastrof. Min ena syster känner sig utanför, min dotter gråter för att hon blir kallad dum i huvudet och dessutom tror min syster, hon som inte ska planera festen, att jag vill ha en sjungande mexican på min fest.

Jag har absolut ingenting emot sjungande mexicanare men jag vill inte ha en på min 40-årsfest. Det var hon som hade på sin 50-årsfest. Det var vad HON ville. Återigen. Ännu en som vill ge mig vad den själv egentligen vill ha.

Nej, nu vill jag vara strunta i alltihop. Men det är väl för sent nu. Men det känns inte kul längre. Vill bara att oktober ska passera så fort som möjligt och glömma alltihop.

Ska det behöva vara och kännas så här när man fyller 40?

I vår släkt har vi en person, vi kan kalla henne faster Diddi. Hon är min faster och någon annans moster. Jag tror hon är ett slags moralsamvete i vår släkt.

Hon är en sträng tant på över åttio år med starka åsikter. En gång i tiden var hon missionär i Afrika. Därför har hon nått den status hon har idag i vår släkt, skulle jag tro. Inte många kvinnor åkte ensamma till Tanzania för att missionera. Det är nog det enda jag beundrar henne för.

Faster Diddi har arbetat som speciallärare. Det är jag förundrad över. Jag minns när jag som liten hälsade på henne och hon tvingade mig att äta tomat. Jag har aldrig förlåtit henne för det. Och jag var alltid tvungen att ta i hand, niga och tacka för maten. När jag berättar om det här känns det som om jag är född på artonhundratalet. Det var inte lätt att komma ihåg artigheten vid de tillfällena vi träffade faster Diddi för det var det enda sammanhanget jag som barn var tvungen att uppföra mig ordentligt i. Glömde man att uppföra sig blev man utfrusen på obestämd tid. Om man fick presenter skickade till sig på födelsedagar så fick man ABSOLUT inte glömma att ringa att tacka snarast för annars fick man ingen julklapp, då fick bara syster det.

Men faster Diddi har alltid haft en viss status i familjen. Hon är den man alltid hänvisar till när det gäller livsavgörande situationer. Som när jag skulle konfirmeras. Mamma sa att jag skulle få välja om jag ville konfirmeras eller inte. Jag sa att jag inte ville. Mamma undrade genast vad faster Diddi skulle säga då och när hon drog det argumentet så bestämde jag mig genast för att konfirmera mig. När jag väntade barn som ogift for det genom mitt huvud att nu är det kört med faste Diddi. Hon kommer aldrig att acceptera en oäkting i släkten. Men jag ville ha mitt barn hellre än att ha en god relation med faster Diddi. Det är nog enda gången jag vågat trotsa faster Diddi. Kanske hade hon tyckt att det varit fel med abort men det hade hon ju aldrig fått reda på. Ett barn är svårare att gömma undan.

När jag var fjorton bjöd faster Diddi mig och en av mina systrar till Teneriffa. Min första utlandsresa. Varje dag skulle vi på utflykter. Inte en dag fick jag vara på stranden. Det var slöseri med pengar och det fick jag veta, det var ingen billig resa hon bjudit mig på. Hon uppfattade mig som ofantligt bortskämd och jag gjorde allt jag kunde för att bevisa motsatsen men hon såg inte mina ansträngningar. Hon pratar än idag om hur bortskämd jag var. Som jag minns det, bad jag henne inte om någonting alls förutom att få en utflyktsfri dag och det fick jag naturligtvis inte. Jag tog initiativ till att köpa en tårta till henne sista dagen vi var på Teneriffa och det har tydligen i alla fall nämnt nu det senaste året, att det var generöst av en fjortonåring. Men längre än så kommer hon aldrig att sträcka sig.

I faster Diddis värld är man ingenting värd förrän man har en universitetsutbildning. En förskollärarutbildning är inte god nog. Ensam mamma och förskollärare smäller inte högt i hennes värld. Så vi har ingen kontakt nu. Jag försöker med jämna mellanrum rannsaka mig själv. Kommer jag att ångra mig när det är för sent? Borde jag träffa henne? Varje gång kommer jag fram till ett nej. Jag har nog många sammanhang som det är, där jag måste anpassa mig och tona ner och säga ja och vara diplomatisk. Jag behöver inte ännu ett energikrävande sammanhang. Jag vill inte ha ännu ett sammanhang där jag måste väga varje ord och tonfall.

När pappa dog stöttade faster Diddi inte alls. Jag var femton och hade många frågor men hon undvek mig och höll god känslomässig distans när vi träffades. Hon tog inte initiativ ens till att träffas. Jag förstår att hans död tog även henne hårt eftersom det var hennes bror men i mina ögon vore det desto större själ att ta hand om hans barn på bästa sätt.

När min mamma dog kom hon på begravningen och fotograferade som värsta paparazzin. Det stod jag ut med eftersom hon inte sett mig eller min dotter på så länge men det kändes inte helt bra. Jag var så knäckt och sörjde så fruktansvärt hårt och fick en kamera uppstoppad i ansiktet. Droppen blev när fotografierna damp ner i min brevlåda som en gåva från henne. Instinkten från barndomen var att jag borde ringa och tacka och den här gången glömde jag det inte. Jag struntade bara i det. För jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Tacka för kort som bara påminde mig om den hemskaste dagen i mitt liv. Det gick inte.

Mina systrar och mina kusiner besöker ofta faster Diddi. Och varje gång jag hör att någon varit och hälsat på henne undrar jag om de åker till henne för att de tycker synd om henne eller för att de är rädd för henne och att hon ska kunna straffa dem efter sin död eller om de helt enkelt bara tycker om henne och ser andra kvalitéer i henne än vad jag gör. Jag förstår inte. Det måste vara ett sätt för dem att döva sitt dåliga samvete. För om man inte gör som faster Diddi vill, vad ska hon då säga?

Jag tror det finns en faster Diddi light i varje släkt. Någon som släkten använder som måttstock. Är det okej för den människan så är det okej. Kanske behövs det till och med en faster Diddi för att upprätthålla ordningen i samhället. För ordning är viktig för faster, det har hon själv sagt.

Jag undrar så. Vad är det hos mig som gör att människor så gärna vill berätta sanningar om mig som jag egentligen inte vill veta? Vad är det hos mig som gör att människor kan ge mig sarkastiska och ironiska påhopp och sedan skratta?

Jag har fått höra att jag utstrålar lugn, trygghet och kompetens. Jag har också självdistans och kan driva med mig själv. Till en viss gräns. Och jag tillåter människor att driva med mig.

Problemet är de människor som inte förstår var gränsen går. Problemet är de människor som inte kan läsa när de sårar på riktigt.

Och vissa tror jag medvetet går in för att såra. För att de känner sig otillräckliga. För att de känner sig osäkra och inte tror på sin egen kompetens.

Men varför ska jag lida för det? Jag försöker att aldrig medvetet såra. Jag kan vara ironisk men jag försöker att aldrig gå över en gräns. Och om jag märker att gränsen är överskriden ber jag om ursäkt. Hellre säger jag förlåt en gång för mycket än bibehåller en falsk stolthet. Dessutom använder jag mig hellre av självironi än av ironi riktat mot andra. Detta kanske öppnar en dörr för andra att ironisera över mig? Vad vet jag.

Jag vill inte att människor ska påpeka min dåliga sidor för jag är väl medveten om dem. Jag vill inte bli analyserad av amatörpsykologer för jag tror på kompetens och utbildning. Och jag vill själv försöka se människors goda sidor framför deras sämre sidor och jag förväntar mig detsamma tillbaka.

Jag blev gravid som 22-åring. Jag var bekymrad. För jag förstod att mitt liv skulle förändras i grunden. Jag var tveksam till om jag ville det. Jag visste att bebisar skriker ibland, jag visste att det skulle bli arbetsamt och att bebisar inte är snälla utan i stället ganska egoistiska varelser. Jag visste att jag skulle oroa mig för mitt barn, vara vaken en del om nätterna och att jag inte skulle kunna gå ut på krogen hur som helst. Jag förstod också att alla de som sa att de skulle finnas för mig och ställa upp som barnvakt inte skulle finnas där i slutändan. Att jag bara skulle få några få, trogna vänner kvar. För jag var väldigt realistisk och insiktsfull. Ändå valde jag att föda mitt barn, 23 år gammal. Och ensamstående. Med en far till barnet som inte var av den laglydiga sorten. Han körde ömsom med smekningar, ömsom med hot.

Livet som mamma var bättre än jag vågat hoppas på. Jag knöt an till min dotter på studs. Jag tröstade henne när hon skrek Hon var svårsövd och om hon inte kom i säng klockan åtta var hon vaken halva nätterna. Och stressade jag upp mig över att hon inte somnade var hon vaken ytterligare några timmar för att hon kände min otålighet. Hon skrek så fort vi kom på en buss men jag vägrade låta det begränsa mig till att bara vara hemma. Jag var inte ute på krogen och ville heller inte ut på krogen förrän hon var ett halvår. Då var jag borta i åtta timmar och saknade min dotter alldeles vansinnigt de sista två timmarna.

Jag städade, lagade mat, diskade och pluggade. Jag la min dotter på en filt på golvet och ibland lekte jag med henne, ibland lät jag henne underhålla sig själv. Vi gick långpromenader under hennes sovtider. Ibland skrek hon i vagnen men jag lärde mig att om vagnen bara var i konstant rörelse så gick det bra. Stannade jag skrek hon. Så jag rättade till filtar och kläder i farten. Och när hon väl somnat i vagnen så sov hon.

Jag fick hjälp från min mamma. Hon fanns hela tiden i bakgrunden men jag var noga med att hon skulle få njuta av sitt barnbarn och inte få så mycket av de jobbiga sidorna av moderskapet. För barnbarn ska vara livets efterrätt. Hon hjälpte mig ibland när jag hade tvättstugan och ibland kom hon och lekte med min dotter under tiden jag städade eller handlade. Men det mesta klarade jag själv och jag räknade aldrig med någon hjälp. Visst hade det varit skönt om någon hjälpt mig att storhandla ibland men jag var för stolt för att frångå min princip att min mamma bara skulle behöva vara mormor till min dotter. Redan när jag flyttade hemifrån, långt innan min dotter kom så hade jag gjort klart för min mamma att jag skulle klara mig själv. Jag talade om för henne att jag inte skulle ta emot några ekonomiska allmosor utan att jag skulle vara självständig och självförsörjande.

Jag anpassade mitt liv. Kanske för att jag var ung och väldigt flexibel. Trots att allt var ganska arbetsamt och krävande så glömde jag snabbt bort att livet kunde se ut på något annat vis. Jag var i nuet. Ibland längtade jag ut i arbetslivet för att få annat att prata om än min bebis. Jag var så trött på allt bebisprat men annars var jag nöjd. Jag tänkte att det kunde varit värre. Min kärlek till min dotter var så stark att trots att mycket runt omkring var extremt jobbigt så såg jag bara det som var bra. Och jag fokuserade på det hon kunde och hur hon utvecklades.

Det är en naturlig läggning jag har. Hur jobbigt det än är och hur arbetsamt saker och ting än ter sig så lyckas jag alltid se det underbara i att vara förälder, det underbara i att ha en välskapt dotter. Jag har haft mina depressioner och lågvattenmärken under dessa sjutton år som jag varit mamma. Speciellt när min egen mamma dog. Men jag har alltid tyckt att min dotter varit det mest fantastiska som jag skapat och jag har aldrig glömt det.

När man blir förälder förändras hela ens liv och hela ens sätt att vara, värdera och prioritera. Barn är egoistiska och de kräver av sina vårdnadshavare att få bli centrum av deras liv.

För 25 år sedan dog min pappa. Han valde att själv lämna oss. Han tog sitt liv. Och det finns många saker jag skulle vilja säga till honom. Berätta för honom.

Pappa. Efter att du blev hittad i din bil i ditt garage med ett brännmärke på handleden efter en ficklampa och med en tidning framför dig så har mycket hänt.

Min första reaktion var chock. Det värsta jag trodde kunde hända var att vår hund skulle dö. Jag var femton år, naiv och självupptagen. När mamma väckte mig på morgonen och sa att du, min pappa var död hamnade jag i chock. Hur kunde min egen pappa vara död? Jag skrev uppsatser om det och höll föredrag om självmord. Jag blev manisk. Ingen skolpersonal reagerade, pappa. Och alla i familjen var utlämnade till sin egen sorg så ingen gav någon annan inom familjen någon uppmärksamhet. Vi var utlämnade åt oss själva, bredvid varandra.

Sedan ersattes känslan av sorg. Jag grät och grät men parallellt fanns känslan av skuld. Alla sa att det var fel att känna skuld så jag skämdes över att känna skuld. Det blev tabu att känna skuld.

Sorgen och skulden låg över mitt liv i sju år. Hade ständigt återkommande depressioner som jag inte kunde dela med någon. För jag fick ju inte känna skuld. Och det var skuld jag kände. Det var det som hände med mig, pappa. En gång satt jag med en cigarett och brände mig själv på låren. Jag var berusad. Som du var. För du vågade inte genomföra det du beslutat dig för utan alkohol. Efter en stunds brännande så hämtade jag en vass kökskniv. Jag höll den mot min handled. Jag tänkte som så, pappa, att jag fördömt självmord och sagt att det var fegt och att jag aldrig någonsin skulle göra samma sak. Nu ville jag upp till bevis. Skulle jag inte kunna skära ändå? Men jag kom till sans. För det fanns ingen riktig anledning att göra det. Mina anhöriga skulle aldrig få veta att det bara var ett infall under berusning. Och mina anhöriga är även dina anhöriga, pappa, så det hade varit hårt för dem.

På något vis trodde jag att eftersom det gått bra för mina tre systrar så måste det gå dåligt för mig. Att det var ett socialt arv som låg på min lott. Så jag kämpade inte ens emot. Jag drog till destruktiva krafter och ett destruktivt liv. Jag var övertygad om att jag inte kunde styra mitt eget öde. För det hade du redan banat upp mitt öde. Så det var bara att flyta på på vägen som ledde utför.

Så kom en ny fas i mitt liv, pappa. En vändpunkt. Jag födde en dotter. Så vacker och så perfekt. Ditt barnbarn. Jag har aldrig upplevt sådan lycka som den dagen som jag gav liv till henne. Kan inte förstå hur du aktivt kunde välja att inte se alla dina barnbarn.

Åren har gått. Jag har lyckats bra. Mot alla odds. Skaffat utbildning vid sidan av mitt liv som ensam mamma, fast jobb som jag byter en aning för ofta för att det ska vara riktigt sunt, varit en tillräckligt bra mamma. Min dotter har vuxit och blivit nästan vuxen. En stabil, trygg person med hög moral och etik. Till min stora förvåning. Vet inte alls hur det gick till, pappa. Där överträffade jag alla förväntningar på mig själv som mamma.

Men du har inte varit med och sett någonting för du valde att lämna oss. Du valde att ta avstånd. Och du valde att lämna oss på ett sätt som gör att vi aldrig kommer att få svar på vissa frågor. Du valde att bli hatad. Av mig. För alltid. Eller för en tid. Jag vet inte. Kanske kommer jag sluta hata snart. Kanske kommer jag hata alltid.

Pappa, mamma dog också. Av sig själv. Ironiskt nog också av koldioxidförgiftning. KOL. Inte kul. Men det hände, pappa. Jag gick till din grav strax efter. För ironiskt nog ligger du i en grav som aldrig besöks medan min mamma valde att ligga i en minneslund. Mamma som kanske hade fått en välvårdad grav om hon velat. Men hon ville ha minneslund. Jag gick till din grav och skällde på dig. Om du valt livet framför självmordet så hade du kanske funnits kvar i livet fortfarande när mamma dog. Kanske hade du kunnat trösta och stötta. Men nej. Du valde den fega utvägen. Du valde att lämna för tidigt. Av egen fri vilja. Vad lätt du gjorde det för dig, pappa. För jag var otröstlig när mamma dog. Jag var förtvivlad. Och min dotter också. Kanske hade den sorgen tett sig annorlunda om du funnits där, funnits i livet.

Och jag tror jag hatar dig och alltid kommer hata dig för det du gjorde. Och en människa är, i mina ögon, sina handlingar. Så jag kan inte älska dig. Inte ens lite. För du orsakar fortfarande smärta i mitt liv.

En del säger att när såren läker så blir huden över ärren hårdare än den var innan. Det är inte sant. Inte när det kommer till själen. Och inte när det gäller mig. Huden över mitt själsliga ärr är så tunn att den brister så fort jag hamnar i situationer som påminner det minsta om det som hände dig. Och som hände mig. Så jag tror jag hatar dig. Nu. Och kanske för alltid.