ForundransTid

Det här är ett inlägg som främst vänder sig till mina medsystrar även om jag inser att även män ibland är missnöjda med sig själva. Det blir lite av ett veckotidningsinlägg.

 

Jag har vid flera tillfällen fått frågan hur det kommer sig att jag bryr mig så lite om hur jag ser ut och hur det kommer sig att jag saknar komplex. Det där blev ju lite klumpigt formulerat, för visst bryr jag mig om hur jag ser ut och visst har jag komplex men jag låter inte det ta över. Funderar helt enkelt inte så mycket över det. Och för att besvara frågan måste jag nog punkta upp det även om det är ett tråkigt sätt att uttrycka sig när i seriösa sammanhang.

 

* Jag tänker att min kropp är funktionell. Jag har inga direkta krämpor eller något som sticker ut.

* Jag tror att naturen ordnat det så att vi är förhållandevis propotionerliga i grunden. D.v.s. mina läppar, näsa och bröst har den storlek de ska ha och det skulle se konstigt ut om jag ändrade propotionerna.

* Som barn var jag rödhårig och det var inte till min fördel, i andra barns ögon, vilket ledde till att jag inte blev sedd som "snygg". Därför har jag aldrig strävat efter att vara snyggast. Det har heller inte varit viktigt för mig, 

* Jag har själv alltid uppskattat det som varit annorlunda.

* Jag själv har aldrig fallit för en människa på grund av utseende. En människa blir inte vacker i mina ögon förrän jag pratat med den. Jag har till exempel aldrig haft idolbilder uppsatta i mitt rum som tonåring, enbart för människans utseendes skull. 

* Jag tänker att väldigt många människor bekymrar sig så mycket om sitt eget utseende att de inte ens har tid att bedöma mitt.

* Jag är 40+ och såklart påverkar ålder ens utseende men jag tycker att jag ser rätt hyfsad ut för att ha den ålder jag har.

* Jag gör vad jag kan för att må bra och leva hyfsat häslosamt. Jag löptränar flera gånger i veckan och äter sällan mat som inte är lagad från grunden. Jag är inte beredd att gå på någon diet eller göra något mer för att förändra min kropp, vilket för mig innebär att jag MÅSTE vara nöjd.

* Jag tror att om man befinner sig inom normen, när det gäller utseende, vilket jag gör, så är det inte så många som lägger märke till detaljer på ens kropp. Har aldrig varit med om att någon kommenterat att jag gått upp eller ner två kilo hit eller dit. Det påverkar mig mycket, mycket mer än det påverkar andra.

* Jag tror på den gamla klyschan att "skönhet kommer innifrån". Om jag inte låter komplex, osäkerhet och missnöje lysa igenom så lägger ingen märke till mina brister.

* Jag inser att bilder i tidningar är retucherade och inte speglar verkligheten. Jag jämför mig aldrig med, eller speglar mig i kändisar och fotomodeller.

* Jag inser och har accepterat att i grunden ser jag ut som jag gör. Det är som det är är, bara något att leva med.

* Och jag har burit och fött ett barn och sprungit åtta marathonlopp, så på något sätt är jag skyldig min kropp att vara sams med den.

 

Nog skrivet om utseende. Hoppas jag hjälper någon. Däremot har jag andra komplex och saker jag är missnöjd med. Jag vill gärna prestera, vara den "duktiga flickan", alltid utvecklas, lära mer, prestera bättre, ha mer kunskap. Är alltid för självkritisk och funderar ofta över vad jag gjort bra och vad jag kan förbättra.