ForundransTid

Var och fikade med en vän igår och vi kom att prata om att ha tråkigt. Jag sa att jag varit hemma kvällen innan, slappat framför TV:n och haft tråkigt. Min vän reagerade direkt på ordet "tråkigt" och sa att hen aldrig har tråkigt. Jag kände genast skuld över att jag haft tråkigt så jag sa att det kanske inte var direkt att jag hade tråkigt men jag hade i alla fall slappat framför TV:n. För det kändes fel, ointressant, ineffektivt och oföretagsamt att ha tråkigt.

 

Sen gick jag hem och funderade varför jag hade så svårt för att erkänna att jag haft tråkigt. Och varför det känns rätt när min vän säger att hen aldrig har tråkigt och fel när jag säger att jag har tråkigt ibland. För jag hade tråkigt den kvällen, framför TV:n. Roligt är motsatsen till tråkigt och inte hade jag roligt i alla fall. Inte ett dugg, endaste pytteroligt hade jag. Det fanns inga direkt bra program att se och det var ett evigt zappande mellan dåliga repriser. Och hade jag orkat tagit mig samman hade jag mycket hellre gjort något annat men jag hade inte styrkan att resa mig ur TV-soffan och ta mig för med något annat. Så jag låg kvar och hade tråkigt. Och ibland är det skönt att ha tråkigt och att känna rastlösheten riva inuti.

 

I vår värld känns det som om en inte får ha tråkigt. En får i alla fall inte prata om att en har det. En ska helst ha en fulltecknad kalender, var omgiven av vänner, familj och bekanta. När en inte sover så ska en ha något på gång. Jobba, träna, plugga, after-worka, se konst, teater, bio, gå på restaurang, bada, åka skidor, dricka varm choklad med ostmacka i skogen på vintern, saft och bullar i skogen på sommaren och en ska ständigt vara på gång och vara lycklig och en ska umgås med tjugosju vänner på en veckan.

 

Men jag tror att det är fler än jag som har tråkigt. En pratar bara inte om det. Tråkighet går hand i hand med låg status. En är rädd att erkänna att en kanske inte har de där tjugosju vännerna men de att de fem en umgås med regelbundet är värda så mycket mer. Rädd att erkänna att en inte druckit varm choklad med ostmacka på vintern i skogen sedan en själv var liten. Eller i alla fall inte sedan ens barn var små. En är rädd att bli sedd som en lat männsika som inte tar sig för med saker, inte är aktiv, öppen och energisk. Rädd att ses som oföretagsam och ointressant. Så därför säger en inte att en har tråkigt.

 

Till barnen, däremot, säger en att det är bra att ha tråkigt för då uppskattar en mer när en har roligt. En säger också att barnen blir mer kreativa och påhittiga när de får ha tråkigt ibland. Är det dubbelmoral eller gäller andra ideal och normer för små människor? Eller är det bara något en säger men egentligen inte menar?