ForundransTid

En gång när jag var liten, stal min mamma en katt, trots att hon hatade katter. Hon gjorde det inte medvetet, kan jag säga till hennes försvar. 

 

Historien är följande. Det är nysnö och strax före jul. Mamma stiger ur sin bil vid sitt jobb. När hon ska låsa bilen kryper det fram en katt. Mamma letar tasspår i nysnön men ser inga, varpå hon drar slutsatsen att katten har åkt UTANPÅ bilen i en mil från vår lilla by till staden. Hon drabbas av medlidande och bestämmer sig för att låsa in katten i bilen så länge så att hon kan återföra den till byn. På lunchrasten övertygar hon en kollega att åka med henne till byn och hålla i katten under bilfärden. Mamma är så övertygande att kollegan inser att katten inte kan ha någon annan hemadress än i vår by. Mamma släpper av katten hemma hos oss eftersom det, i hennes ögon är logiskt. Katten klev ju på där, alltså måste den släppas av där. Dagarna går och vi firar jul. Katten lämnar inte våra ägor så mamma köper kattmat och ställer ut mjölk åt den. Så kommer mellandagarna. Tidningen "Sala Allehanda" dimper åter ner i brevlådan på mornarna och i en av dessa tidningar kan man läsa "Katt bortsprungen vid Vallaskolan i Sala". Mamma lägger ihop ett och ett och inser att hon stulit en katt. Hon ringer upp annonsören och berättar sanningsenligt hela historien och återlämnar katten. Familjen har varit väldigt ledsen över att katten varit borta över jul. Ändå ger de min mamma ersättning för kattmaten hon köpt, som plåster på såren. 

 

Ibland tänker jag på den där historen och skrattar. Jag kan förstå var jag fått min livliga fantasi ifrån. Ibland lever den sitt eget liv och jag hittar på historier utan att jag inte ens är medveten om det. Och spekulerar. Sist var häromdagen. Jag umgås med ett par som precis flyttat ihop och som är väldigt kära i varandra. Paret tackade nej till en tillställning jag skulle ha utan att lämna direkt orsak. Dessutom frågade jag kvinnan i förhållandet om hon ville gå på en konsert med mig dagen innan föreställningen och hon tackade nej till det också, utan vidare förklaring. Till saken hör att hon oftast anger en anledning till varför hon inte kan umgås. Alltså drog jag slutsatsen att de skulle gifta sig i smyg. Upptagna både fredag och lördag utan någon förklaring. Solklart.

 

Så var naturligtvis inte fallet. Helt spontant berättade hon för mig, när jag var på besök, att hon och hennes sambo haft så mycket att göra att de bokat in en ledig helg för mys och för att slutföra det sista med flytten. 

 

Och det är inte första gången min fantasi spelar mig ett spratt. Jag har tusen liknande historier. Men då tänker jag på min mamma och inser att det kanske inte är så mycket att göra något åt. Vi har det liksom inom oss. Jag har fått det ur modersmjölken, vare sig jag vill eller inte.