ForundransTid

Funderar mycket runt relationer. Normen säger att vi ska leva två och två i monogama, sexuella förhållanden och att det är den typen av relation som är överordnad alla andra relationer. Och utökas relationen med barn så ingår självfallet barnet i den överordnade relationen. Familjen först, släkten sen, därefter nära vänner och sen ytligt bekanta. Det är en struktur som passar de flesta bäst.

 

Det finns flera saker jag funderar över när det gäller detta ämne. Det är de som väljer att inte ha några monogama sexuella relationer. Var hamnar de? Som bäst som släkt. De når aldrig den finaste och bästa av alla relationer och det spekuleras alltid över, endera bakom ryggen men i bästa fall framför dem, när de ska träffa någon. De blir också lite synd-om-tyckta. Som om deras liv inte startar förrän de får den där monogama, sexuella relationen.

 

De flesta av oss pratar om oss själva som om vi är så öppna och toleranta, för det är så vi vill vara. Men vad hände när centerpartiets ungdomparti la fram förslag om månggifte? Därmed inte sagt att jag är för månggifte, det är bara ett exempel på att vi kanske inte är så toleranta som vi tror. Det vi är öppna och toleranta mot är de som försöker eftersträva det vi bestämt är det rätta. Det är bra att de homosexuella får gifta sig nu för då lever de i monogama sexuella relationer, till exempel. De försöker leva som "vi". 

 

Det vi är mindre toleranta mot, oreflekterat naturligtvis, är de som väljer en helt egen väg att leva sina liv. Till exempel är det inte okej att leva med fler än en partner. Men å andra sidan är det inte okej att välja att leva ensam heller för då förväntas man ändå, aktivt eller passivt, vänta på en relation.

 

Kanske är det så att en del av de människor som lever ensam har en annan turordning i listan familj, släkt, vänner. Tänk om man sätter sina vänner först? Att vännerna har den absoluta prioriteten i ens liv? Man kanske känner sig nära dem på ett sätt som man inte kan i en sexuell,monogam relation. Och vem bestämmer vilken relation som är överordnad? Jag tänker spontant att det är vi tillsammans och sen köper institutioner som till exempel invandrarverket det. En invandrare får stanna på anknytning om hen gifter sig och/eller har en monogam, sexuell relation med en svensk medborgare. Det är den högsta formen av anknytning. Om man har en bästa vän som man knytit an till, räknas inte det. Den relationen är underordnad. Oviktig i statens ögon. Man skulle aldrig få gå till invandrarverket och sitta i intervjuer angående en vänskapsrelation även om vänskapsrelationer i en viss persons liv kanske är överordnad giftemål.

 

Och en annan sak jag funderat över är varför är det så viktigt att få erkännande utifrån för sin relation? Om jag väljer att ha en relation med någon, oavsett vilken typ av relation jag väljer att ha, varför är det då viktigt att få den bekräftad av andra personer än den jag har reltionen till? Och varför är det så viktigt för personer som jag inte har en sexuell, monogam relation till att veta med vem jag har det? Det är som om vi söker och ger godkännande hela tiden utan att vi ens reflekterar över det. Är det inte från prästen, staten eller andra, högre makter så är det från varandra i vardagslivet.

 

Tror att det viktigaste i livet är att ge och få kärlek. Var man får och ger sin kärlek är däremot inte så viktigt och det är vars och ens ensak var hen söker kärleken.