ForundransTid

När min dotter var i förskoleåldern gick jag på komvux. Jag läste bland annat samhällskunskap. På den tiden, tro det eller ej, var jag rädd för att prata i större grupper så jag satt mest och lyssnade och tänkte om vad andra sa när det blev diskussioner i klassrummet. Men en fråga gjorde mig så engagerad att jag var tvungen att prata. Kunde liksom inte hejda mig.

 

Läraren ställde frågan om det var förskolans eller föräldrarnas ansvar att fostra barnen. Några unga, högljudda killar skrek ut att det självklart var föräldrarnas uppgift och argumenterade ljudligt för det.

 

Jag ansåg då, och anser fortfarande att det inte finns något "eller" i den frågan. Det måste vara ett gemensamt ansvar. Om jag som förälder, är tvungen att lämna mitt barn tio timmar på förskolan så måste ju jag kunna förvänta mig att förskolan är med på ett hörn och fostrar mitt barn, något annat vore orimligt.

 

Numer är det inskrivet i läroplanen för förskolan att lärande, fostran och omsorg ska vara de grundstenar som förskolans verksamhet bygger på. Ändå så hävdar en massa människor på olika debattsidor att "föräldrar måste minsann ta ansvar och fostra sina barn". De kopplar inte att det måste vara ett samarbete mellan förkola/skola och hem. Och jag blir fortfarande upprörd. Det är ingen som skriver på debattsidorna att "förskolan måste minsann ta ansvar och fostra barnen". Jag har i alla fall aldrig läst den formuleringen. Ändå står det i läroplanen.

 

Jag menar inte att föräldrarna ska frånsäga sig sitt ansvar, tvärtom. Man ska ta sitt föräldraskap på allvar. Men samhället kräver att vi arbetar och då måste man ibland överlämna ansvaret för barnens fostran till andra personer med vettiga värderingar. Därför krävs det samarbete och en förtrolig relation mellan hem och förskola/skola.

 

Sedan finns det föräldrar som inte, av olika anledningar mäktar med föräldraskapet fullt ut men som kanske, med hjälp av förskola/skola hittar någon slags balans.

 

Vårat ansvar som pedagoger är att ge alla barn samma förutsättnignar att lyckas. Det är det vi ska sträva efter. Och kanske är det en utopi. Men vi har de föräldrar vi har i en barngrupp och vi måste arbeta utifrån de förutsättningar vi har, för vi kommer inte att kunna ändra på föräldrarna, vi kan bara anpassa vår verksamhet så att de allra, allra flesta barn lyckas i just vår verksamhet, utifrån läroplansmålen. Det är vårat ansvar och det kan vi inte avsäga oss.

 

Tillbaka till samhällskunskapslektionen. Samma killar som hävdade att barnens fostran ligger på föräldrarna, hävdade även att man MÅSTE ha 100 000 kronor på kontot innan man ens kan överväga att bli förälder. Då orkade jag inte, som ensamstående, studerande mamma, ens argumentera emot. Men i efterhand önskar jag att jag gjort det och tagit reda på hur de tänkte då.