I allt som lyser, blinkar eller låter....
Idag var jag inne i en skoaffär. Jag älskar skor. Jag vet att jag inte behöver tio-tjugo par skor. Jag vet att jag överkonsumerar skor. Jag skulle behöva hjälp att ta mig ur skoträsket för det är inte sunt att älska en produkt, ett dött ting så mycket. Men för att återgå till själva kärnan.
I skoaffären var det samtidigt ett äldre par och vad jag gissar, deras barnbarn. Barnbarnet skulle få nya skor. Han provade med stor entusiasm ett par springskor och mormor, morfar och expediten hejade glatt på honom när han sprang fram och tillbaka i butiken för att kolla hur snabba de var. Efter ett tag lade mormodern märke till att skorna blinkade.
-Ja, jag ville inte säga något, sa expediten, för det finns folk som väljer bort skorna om de blinkar.
Man undrar hur hon tänkte då. Som konsument hade jag blivit otroligt arg om jag blivit pålurad ett par blinkande skor utan att någon nämnt för mig att de var blinkande. Men mormodern tog det med ro och hävdade att det bara var en fördel att de blinkade.
I mitt huvud började en låt gå: ”Allt som lyser, blinkar eller låter ska blablabla i en blablabla som lämnas åter..” Jag minns inte alla orden så blablabla ersätter ord jag inte kommer ihåg. Hur som helst vet jag att sången spelades för att få folk att återvinna batterier ifrån saker som man kanske inte alltid tänker på att de är batteridrivna. Jag hade sådan kliande lust att gå fram till kassörskan och fråga hur man ska sopsortera skorna. Men jag hejdade mig. Det var inte mitt barns skor och jag hade ingenting med sällskapet att göra så jag lämna diskret butiken utan att ha yppat ett ord om att det fanns kemikalier i barnskorna.
