ForundransTid

Att jag arbetar på förskola har väl knappast undgått någon vid det här laget. När man jobbar med barn så väcks många funderingar. Liksom i alla andra arbeten med människor.

Jag läste en artikel nyligen som fick mina tankar att gå till jobbet. Den handlade om trots och trotsåldrar. Intressant. I Filter. Som är en väldigt läsvärd tidskrift.

Ett tre-åring känner sig frustrerad för att den inser att det är andra än de själva som bestämmer i världen. Av frustration säger den: ”Nej, jag vill inte!”. Vuxna reagerar också när det sker saker i våra liv som gör att vi känner oss osäkra på framtiden.

Hela min karriär som förskollärare har jag tvivlat på trotsåldrar. Jag tycker att det är ett enkelt försvar när ett barn beter sig illa. Eller kanske inte mår så bra. Man hör talas om 1-års-, två-års-, tre-års-, fyra-års-...trots och jag har svårt att tro att det finns en trotsålder för varje år.

Samtidigt är det klart att man reagerar med frustration om man upptäcker att världen inte ser ut så som man alltid trott att den gör. Jag har lättare att förstå och acceptera det än viljan att förklara bort allt som man inte förstår i ett barns beteende med att den är i trotsåldern.

Så finns det trotsåldrar? I min värld finns det åldrar och faser i livet då man känner sig mer frustrerad än andra perioder. Det är en förklaring som duger för mig. Men man kan inte förklara bort en persons vilja och drivkraft med att den personen är i trotsåldern.

Men hur gör man då? Hjälp mig!

Vi har en teknikhörna på jobbet. En massa teknologiavfall som gamla skrivare, dvd-spelare, fjärrkontroller m.m. Vi har köpt in tänger och skruvmejslar. I den hörnan är det flest flickor. Det är ju positivt i alla fall.

För vår andra hörna på jobbet är en bygghörna i ett rum längst bort på avdelningen. Och det rummet har blivit så himla klassiskt. Geografiskt sett ligger det så att man redan där kan förutspå att det är flest pojkar som leker i det rummet. Flickor leker enligt forskning, geografiskt närmare pedagogerna. Pojkarna har helt tagit över bygg trots att jag försöker vara närvarande i det rummet så mycket som möjligt men det är inte riktigt naturligt för en pedagog att vara i det rummet eftersom man har dålig överblick över avdelningen. Vi förskollärare har uppenbarligen problem med tilliten till våra kollegor och ett enormt kontrollbehov för vi har svårt att tro att saker och ting fungerar i de rum vi inte är fysiskt närvarande i.

Problemet kanske skulle kunna lösas genom att flytta bygg. Men om vi ”flickanpassar” det nuvarande byggrummet är jag rädd att pojkarna skulle bli sysslolösa. De skulle kanske helt välja bort bygg för att bygg skulle ligga geografiskt fel. Och flickorna kanske inte heller skulle leka med teknikhörnan eller vad vi nu skulle ha i rummet längst bort. Och då skulle vi bara ha barn som inte leker alls på avdelningen.

Nej, jag vill locka båda könen till bygghörnan där den ligger nu. Jag vill inte behöva göra om för att båda könen ska känna sig välkomna där för jag tror inte att det kommer att fungera på något annat vis heller. Jag vill bara att alla människor på vår avdelning ska känna att de har tillgång till alla platser på vår avdelning för så är det inte nu.

Hjälp!

Jag arbetar som utbildad pedagog i förskolan. Jag är pedagogisk. Jag tänker på verksamheten som en pedagogisk verksamhet. Jag är utbildad till att göra det. Och jag har det i ryggmärgen efter tio år. Jag reflekterar mycket över lärande, lärandemiljöer, barn och en balans mellan lärande, fostan och omsorg. Fostran och omsorg kan ske i en pedagogisk miljö och bör göra det. Det ena utesluter inte det andra. För om det ena uteslöt det andra så skulle läroplanen för förskolan inte kunna existera.

Att bli kritiserad för att tänka för pedagogiskt i en pedagogisk verksamhet är skrattretande och inte ens värt att bemöta. För hur ska man annars vara på en förskola? Och vad är det som är så hemskt med pedagogik?

Jag vet att pedagogik ibland förväxlas med att sitta och ställa gissa-vad-fröken-tänker-på-frågor och tråkiga arbetspass. Jag ser pedagogiken som ett sätt att binda ihop helheten. Man måste ha en pedagogisk miljö, ett pedagogiskt tänk, ett pedagogiskt förhållningssätt och ett pedagogiskt sammanhang och helhetssyn i allt man gör. Annars har man inte i förskolans värld att göra. Och jag tycker visst att man kan sitta och gosa med barnen och ge dem trygghet på det sättet men man måste hela tiden vara medveten om sig själv, sin egen roll och vad det är man gör med barnen.

Varför letar vi fel på barn när vi kan leta rätt? Idag satt jag i ett samtal med en specialpedagog angående ett barn som anses ha särskilda behov. Han är lite speciell, det kan jag medge. Men han är inte utåtagerande. Han kräver inte stora resurser. Han kräver en del uppmärksamhet men inte på ett dränerande sätt. Han är som de flesta andra men han är inte så förtjust i att umgås med andra barn. Jag förstår honom. Han kan läsa. Han är otroligt intellektuell men han är inte speciellt fantasifull. Men måste alla människor ha fantasi? Måste alla människor vara stöpta i samma form?

Alla älskar att hävda att de inte är som alla andra. Att de är lite speciella. Men det där lite speciella får bara finnas inom vissa, outtalade ramar. Om man visar tecken på att vara asocial, om man inte visar någon vilja att kämpa med det man är dålig på då är man konstig.

Men varför ska man utveckla sina dåliga sidor om man har en massa bra? Dessutom känns det som om vi öppnat en dörr. I och med att det är okej att sitta och prata på ett negativt sätt om ett barn så är det så himla lätt att fortsätta. Att börja prata om andra barn som ligger på gränsen.

Kan inte vi få duga som vi är? Så länge vi inte skadar oss själva eller någon annan?

Var i skogen med några barn en dag. Vi har ett pågående kojbygge där. Jag är väldigt pedagogisk och frågar barnen vad de tycker är lätt och svårt, vad de tycker de lär sig och försöker få dem att fundera över fördelarna med att samarbeta.

Men jag blir även väldigt absorberad av kojbygget i sig. Jag bär stenar som värsta stenbrytaren och springer fram och tillbaka så jag får ännu ondare i en redan inflammerad fot. Ibland blir jag så inne i murbyggandet runt kojan att jag blir rädd att det ska försvinna ett barn utan att jag märker det. Tror inte att det skulle kunna hända men är inte helt säker.

En gång när vi var vid kojan så hittade jag två Karl Johan-svampar. Det riktigt kliade i mina fingrar och jag fick med mig barnen allt längre in i skogen för att leta kantarell. Till slut sa ett barn med gråt i rösten:

- Jag vill gå till förskolan nu! Jag är rädd!

Stackarn! Jag hade ingen aning om att han var rädd. Jag hade knappt tittat på barnen för att jag var så besatt av kantarellerna.

Så det är synd om barnen, det är det jag vill säga. Ytterligare ett bevis på detta är följande anekdot. En ficka berättade för mig att hon ska flytta 50 mil bort för att komma ifrån sin bror. Hon berättade att hon har packat väskorna och ikväll ska hennes föräldrar skjutsa dit henne. Hon ska flytta för att hennes bror slår henne så mycket. Jag pratade med brodern.

- Inte vill du väl att din syster ska flytta?

- Jo, svarade han.

Inte lätt att vara barn. Ibland får man vara tacksam att man är vuxen och har makt över sitt eget liv. Eller? Har vi verkligen det?

Veckan har inte varit alltför kul. Team-buildingen på jobbet slutade med att en kollega fick gå till en annan förskola med omedelbar verkan vilket skapade chock hos mig och min kollega. Vi kände oss som de mest elaka personerna i världen och dessutom var vi rädda att få en stämpel att vi har samarbetssvårigheter från resten av kollegorna.

Chefen kom in på vår avdelning. Hon förklarade för oss att vi har hennes fulla stöd. Att felet inte ligger hos oss utan att problemet är av svårare personlig art hos vår före detta kollega. Jag kände bördan lyfta från mina axlar. Ända till chefen spände ögonen i mig och sa: "Jag hoppas att du inte gör mig besviken nu!" Prestationsångesten kom över mig, stor som en flodvåg.

Senare i veckan hade vi krissamtal med team-buildern. Hon sa berättade för mig att hon varnat min chef för att jag skulle säga upp mig om vår chef inte tog tag i situationen på vår avdelning. Myntet for på plats. Min chef hade velat säga mig: "Säg inte upp dig nu, när jag gjort det här för dig!"....

Jag berättade för min chef hur jag uppfattat vad som sagts. Vi skrattade åt det. Och sedan bad hon mig att be henne förklara sig nästa gång hon är otydlig.

Nu är mitt problem: Hur ska jag kunna veta när hon är otydlig? I mina öron var budskapet solklart för jag tänkte inte på att det kunde finnas en annan tolkning. Det är aldrig lätt med människor och kommunikation...