ForundransTid

Hur jag än gör så blir det fel. Vill bara att allt ska vara harmoniskt och bra. Och så blir allt så fel. Alltid någon som jag av misstag råkar trampa på tårna.

Jag bad min dotter och en av mina tre systrar ordna min 40-årsfest. Jag vill ha lite kontroll och jag litar på dem. Jag gillar inte stora överraskningar. Genom att intrigera lite trodde jag att jag skulle kunna ha kontroll.

Jag glömde bara en liten detalj. En av mina systrar, som inte är hon som ska planera, vill alltid bestämma. Och hon känner sig alltid åsidosatt. Och hon ringde min dotter och skällde på henne för att hon pratade om min fest när jag hörde. Kallade henne för dum i huvudet.

Alla stora tillställningar som jag har försökt styrt upp har blivit katastrof. När min dotter skulle döpas hotade min äldsta syster med att inte komma för att hon tyckte jag valt fel datum, när jag fyllde trettio valde min äldsta syster att gå på dans i Flen framför att fira mig och min näst äldsta syster pratade inte ens med mig då, under den tiden.

Därför ville jag från början inte ens fira min 40-årsdag. Men när jag sedan fick höra om hur folk planerade att överraska mig med fester som de själva skulle uppskattat men inte jag, så bestämde jag mig för att regissera en överraskningsfest.

Men nu har även det slutat i katastrof. Min ena syster känner sig utanför, min dotter gråter för att hon blir kallad dum i huvudet och dessutom tror min syster, hon som inte ska planera festen, att jag vill ha en sjungande mexican på min fest.

Jag har absolut ingenting emot sjungande mexicanare men jag vill inte ha en på min 40-årsfest. Det var hon som hade på sin 50-årsfest. Det var vad HON ville. Återigen. Ännu en som vill ge mig vad den själv egentligen vill ha.

Nej, nu vill jag vara strunta i alltihop. Men det är väl för sent nu. Men det känns inte kul längre. Vill bara att oktober ska passera så fort som möjligt och glömma alltihop.

Ska det behöva vara och kännas så här när man fyller 40?

Igår stod jag framför badrumsspegeln och sminkade mig lite inför en after work med mina arbetskompisar. Jag drog eyelinern över mina ögonlock och det blev inte helt lyckat. Jag hatar eyeliner! Blir det fel en gång så misslyckas man oftast en gång till. Så jag svor lite.

Sedan tittade jag närmare på mina ögonlock. De har blivit ganska hängiga. Jag insåg att jag inte behöver få till en jämn linje med eyelinern längre för det är ingen längre som kommer att ens se att jag använder eyeliner.

Det gör mig lite bekymrad. Nu står det nog inte på innan jag har den där grådaskiga hyn och inte kan göra mycket åt det hela. För om man använder sånt där foundation så blir det ju bara patetiskt.

Nej, uppenbarligen går det utför. Men jag känner mig inte bekymrad. Bara lite över mitt alltmer gråa hår och lite över att huden på magen börjar förlora sin spänst. Men annars är det okej. Jag är mer säker på mig själv och på hur jag som person fungerar nu än vad jag någonsin varit. Jag vet att jag är omtyckt av en hel del människor och jag har en personlighet som jag till största delen gillar. Och jag har aldrig varit speciellt fåfäng så jag har nog lättare än många andra att acceptera en förändring. Och min mor var en stilfull kvinna, trots att inte heller hon var fåfäng så jag ställer mitt hopp till mina gener.

Jag tror att jag kommer att utvecklas till en färgstark, stilfull medelålders kvinna så småningom! Precis som min mor. Brinner man bara inuti så lyser nog några flammor igenom till utsidan.

Det här är vad jag måste tro på nu när den stora dagen kommer närmare och närmare.

Jag stod i skoaffären idag och höll i ett par skor. Plötsligt insåg jag att jag håller på att bli vuxen. Jag ville verkligen, verkligen ha skorna. De var så snygga. Men jag ska byta fönster och det kommer att kosta en del så jag ska helst inte göra impulsköp.

Men det var egentligen inte vetskapen om att jag ska byta fönster som hindrade mig från att köpa skorna. Det var vetskapen att det alltid kommer att finnas sjukt fina skor som jag bara måste ha i skoaffären. Det var inte min sista chans att få tag på ett par snygga skor. Det kommer aldrig ta slut på snygga skor, det är en sak man kan vara säker på.

Så jag väntar med mitt skoinköp till jag känner att jag har råd. För jag har skor. Är det någon som har skor så är det jag. Jag kan ju knappt stänga dörren till garderoben i hallen. Jag behöver verkligen inte nya skor.

Så istället gick jag till second hand-butiken och köpte en jättesnygg märkesblus för 35 kronor. Den såg inte ens använd ut.

Jag vet inte om jag är en bra tonårsmamma. Jag tror min dotter tycker det. Men det beror kanske på att vi aldrig ses.

Som exempel kan jag säga att jag vet att hon har färgat håret. Jag vet till och med färgen. Chili-red. Men jag vet inte hur min dotter ser ut för jag vet det bara genom att jag sett en förpackning i badrummet.

Ska det vara så här att vara tonårsmamma? Har man gjort sitt nu? Jag antar det. Och nu får man ta den tunga biten igen.

För jag vet hur jag nyttjade min mamma. När jag blev rädd på allvar så ringde jag mamma. Sällan annars. Men vid allvarliga incidenter. Som att väninnan blev gravid och ville ha råd.

Å andra sidan så var mamma också den som alltid fick veta de goda nyheterna först också. Som när jag blev gravid. Eller jag vet inte om det var goda nyheter för henne men det var det för mig.

Snart kommer min chili-red-tonåring hem. Så nyfiken!

Jaha, så har fredags-sms:et dykt ner i inkorgen som ett brev på posten. Varje fredag. Senaste veckorna.

Frågan lyder om jag vill ha massage. Massage och vin, massage och bastu, massage och italiensk buffé, bara enkel massage. Återkommande erbjudande.

Men idag har jag sista chansen till massage. Det skrevs så.

Erbjudandet kommer från en dejt från i somras. Jättetrevlig och sympatisk. Massor att prata om och massor av humor. Felet var att det blev en övernattning och det var efter det, det gick snett. En av de mest romantiska dejter jag varit på förvandlades till en av de mest skumma.

Och nu kommer erbjudandet vecka efter vecka. Jag har svårt att säga nej rakt ut så jag har bett om uppskov. Och när första erbjudandet kom trodde jag verkligen att jag ville träffa honom igen. Men eftersom han aldrig erbjuder något annat än massage så har jag fått kalla fötter.

Hur kan en intelligent, sympatisk och rolig kille tro att det bästa han har att erbjuda mig är massage i olika sammanhang? Beror det på dålig självkänsla eller en snedvriden kvinnosyn? Jag kan inte rå för att jag blir en smula nyfiken på varför han aldrig försöker erbjuda något annat.

Och en hemlighet jag har är att jag inte ens gillar massage. Jag vill bara ha massage någon jag känt länge och som jag litar på. Jag vet inte varför och jag kan inte förklara det. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad hans kulle erbjuda mig om han visste det om mig. Jag blir alldeles nervös och stressad bara jag tänker på att han skulle ge mig massage.

Så sista chansen till massage kommer jag tacka nej till. Tråkigt men sant. För jag vill ha tillgång till hans humor och hans intellekt. Och jag vill ha ömsesidighet. Kanske är jag kompromisslös men då får jag vara det då.

Att jag arbetar på förskola har väl knappast undgått någon vid det här laget. När man jobbar med barn så väcks många funderingar. Liksom i alla andra arbeten med människor.

Jag läste en artikel nyligen som fick mina tankar att gå till jobbet. Den handlade om trots och trotsåldrar. Intressant. I Filter. Som är en väldigt läsvärd tidskrift.

Ett tre-åring känner sig frustrerad för att den inser att det är andra än de själva som bestämmer i världen. Av frustration säger den: ”Nej, jag vill inte!”. Vuxna reagerar också när det sker saker i våra liv som gör att vi känner oss osäkra på framtiden.

Hela min karriär som förskollärare har jag tvivlat på trotsåldrar. Jag tycker att det är ett enkelt försvar när ett barn beter sig illa. Eller kanske inte mår så bra. Man hör talas om 1-års-, två-års-, tre-års-, fyra-års-...trots och jag har svårt att tro att det finns en trotsålder för varje år.

Samtidigt är det klart att man reagerar med frustration om man upptäcker att världen inte ser ut så som man alltid trott att den gör. Jag har lättare att förstå och acceptera det än viljan att förklara bort allt som man inte förstår i ett barns beteende med att den är i trotsåldern.

Så finns det trotsåldrar? I min värld finns det åldrar och faser i livet då man känner sig mer frustrerad än andra perioder. Det är en förklaring som duger för mig. Men man kan inte förklara bort en persons vilja och drivkraft med att den personen är i trotsåldern.

I vår släkt har vi en person, vi kan kalla henne faster Diddi. Hon är min faster och någon annans moster. Jag tror hon är ett slags moralsamvete i vår släkt.

Hon är en sträng tant på över åttio år med starka åsikter. En gång i tiden var hon missionär i Afrika. Därför har hon nått den status hon har idag i vår släkt, skulle jag tro. Inte många kvinnor åkte ensamma till Tanzania för att missionera. Det är nog det enda jag beundrar henne för.

Faster Diddi har arbetat som speciallärare. Det är jag förundrad över. Jag minns när jag som liten hälsade på henne och hon tvingade mig att äta tomat. Jag har aldrig förlåtit henne för det. Och jag var alltid tvungen att ta i hand, niga och tacka för maten. När jag berättar om det här känns det som om jag är född på artonhundratalet. Det var inte lätt att komma ihåg artigheten vid de tillfällena vi träffade faster Diddi för det var det enda sammanhanget jag som barn var tvungen att uppföra mig ordentligt i. Glömde man att uppföra sig blev man utfrusen på obestämd tid. Om man fick presenter skickade till sig på födelsedagar så fick man ABSOLUT inte glömma att ringa att tacka snarast för annars fick man ingen julklapp, då fick bara syster det.

Men faster Diddi har alltid haft en viss status i familjen. Hon är den man alltid hänvisar till när det gäller livsavgörande situationer. Som när jag skulle konfirmeras. Mamma sa att jag skulle få välja om jag ville konfirmeras eller inte. Jag sa att jag inte ville. Mamma undrade genast vad faster Diddi skulle säga då och när hon drog det argumentet så bestämde jag mig genast för att konfirmera mig. När jag väntade barn som ogift for det genom mitt huvud att nu är det kört med faste Diddi. Hon kommer aldrig att acceptera en oäkting i släkten. Men jag ville ha mitt barn hellre än att ha en god relation med faster Diddi. Det är nog enda gången jag vågat trotsa faster Diddi. Kanske hade hon tyckt att det varit fel med abort men det hade hon ju aldrig fått reda på. Ett barn är svårare att gömma undan.

När jag var fjorton bjöd faster Diddi mig och en av mina systrar till Teneriffa. Min första utlandsresa. Varje dag skulle vi på utflykter. Inte en dag fick jag vara på stranden. Det var slöseri med pengar och det fick jag veta, det var ingen billig resa hon bjudit mig på. Hon uppfattade mig som ofantligt bortskämd och jag gjorde allt jag kunde för att bevisa motsatsen men hon såg inte mina ansträngningar. Hon pratar än idag om hur bortskämd jag var. Som jag minns det, bad jag henne inte om någonting alls förutom att få en utflyktsfri dag och det fick jag naturligtvis inte. Jag tog initiativ till att köpa en tårta till henne sista dagen vi var på Teneriffa och det har tydligen i alla fall nämnt nu det senaste året, att det var generöst av en fjortonåring. Men längre än så kommer hon aldrig att sträcka sig.

I faster Diddis värld är man ingenting värd förrän man har en universitetsutbildning. En förskollärarutbildning är inte god nog. Ensam mamma och förskollärare smäller inte högt i hennes värld. Så vi har ingen kontakt nu. Jag försöker med jämna mellanrum rannsaka mig själv. Kommer jag att ångra mig när det är för sent? Borde jag träffa henne? Varje gång kommer jag fram till ett nej. Jag har nog många sammanhang som det är, där jag måste anpassa mig och tona ner och säga ja och vara diplomatisk. Jag behöver inte ännu ett energikrävande sammanhang. Jag vill inte ha ännu ett sammanhang där jag måste väga varje ord och tonfall.

När pappa dog stöttade faster Diddi inte alls. Jag var femton och hade många frågor men hon undvek mig och höll god känslomässig distans när vi träffades. Hon tog inte initiativ ens till att träffas. Jag förstår att hans död tog även henne hårt eftersom det var hennes bror men i mina ögon vore det desto större själ att ta hand om hans barn på bästa sätt.

När min mamma dog kom hon på begravningen och fotograferade som värsta paparazzin. Det stod jag ut med eftersom hon inte sett mig eller min dotter på så länge men det kändes inte helt bra. Jag var så knäckt och sörjde så fruktansvärt hårt och fick en kamera uppstoppad i ansiktet. Droppen blev när fotografierna damp ner i min brevlåda som en gåva från henne. Instinkten från barndomen var att jag borde ringa och tacka och den här gången glömde jag det inte. Jag struntade bara i det. För jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Tacka för kort som bara påminde mig om den hemskaste dagen i mitt liv. Det gick inte.

Mina systrar och mina kusiner besöker ofta faster Diddi. Och varje gång jag hör att någon varit och hälsat på henne undrar jag om de åker till henne för att de tycker synd om henne eller för att de är rädd för henne och att hon ska kunna straffa dem efter sin död eller om de helt enkelt bara tycker om henne och ser andra kvalitéer i henne än vad jag gör. Jag förstår inte. Det måste vara ett sätt för dem att döva sitt dåliga samvete. För om man inte gör som faster Diddi vill, vad ska hon då säga?

Jag tror det finns en faster Diddi light i varje släkt. Någon som släkten använder som måttstock. Är det okej för den människan så är det okej. Kanske behövs det till och med en faster Diddi för att upprätthålla ordningen i samhället. För ordning är viktig för faster, det har hon själv sagt.

Att vi är sådana vanemänniskor! Och att ändå utvecklingen har kunnat haft sin gång! Det är ju egentligen otroligt!

Så fort facebook ändrar utseende kommer en massa statusuppdateringar om det, så fort DN byter layout kommer missnöjda kommentarer.

Men värst av allt. Förskola har hetat förskola sedan innan jag började min förskollärarutbildning -98. I massor av år. Ändå lever det tidigare ordet för förskola kvar. Det sägs att barnen har svårt för att säga förskola. Men när man tittar lite grundligare på det så verkar det vara så att massmedia och politiker har svår för att säga förskola.

Förskola står för lärande i lärande miljöer. Självklart ingår också fostran och omsorg. Men lärandet har en stor plats. Vilket det kanske inte tidigare hade. I alla fall inte på samma tydliga sätt. Förut hette förskola något som fick det att låta som om det ersatte hemmet på dagtid. Nu vill man att barnen ska bli erbjudna något annat på dagarna än vad hemmet kan ge. Förskolan ska ge barnen tillgång till att vidga sin värld.

Kan inte vi bara komma överens om att förskola heter förskola och att förändring är bra ibland? Man kan inte hålla fast vid gamla ord, vanor och rutiner bara för att man är trygg i dem. Man måste ibland fråga sig om vi verkligen håller fast vid det som är bäst för oss.

Men hur gör man då? Hjälp mig!

Vi har en teknikhörna på jobbet. En massa teknologiavfall som gamla skrivare, dvd-spelare, fjärrkontroller m.m. Vi har köpt in tänger och skruvmejslar. I den hörnan är det flest flickor. Det är ju positivt i alla fall.

För vår andra hörna på jobbet är en bygghörna i ett rum längst bort på avdelningen. Och det rummet har blivit så himla klassiskt. Geografiskt sett ligger det så att man redan där kan förutspå att det är flest pojkar som leker i det rummet. Flickor leker enligt forskning, geografiskt närmare pedagogerna. Pojkarna har helt tagit över bygg trots att jag försöker vara närvarande i det rummet så mycket som möjligt men det är inte riktigt naturligt för en pedagog att vara i det rummet eftersom man har dålig överblick över avdelningen. Vi förskollärare har uppenbarligen problem med tilliten till våra kollegor och ett enormt kontrollbehov för vi har svårt att tro att saker och ting fungerar i de rum vi inte är fysiskt närvarande i.

Problemet kanske skulle kunna lösas genom att flytta bygg. Men om vi ”flickanpassar” det nuvarande byggrummet är jag rädd att pojkarna skulle bli sysslolösa. De skulle kanske helt välja bort bygg för att bygg skulle ligga geografiskt fel. Och flickorna kanske inte heller skulle leka med teknikhörnan eller vad vi nu skulle ha i rummet längst bort. Och då skulle vi bara ha barn som inte leker alls på avdelningen.

Nej, jag vill locka båda könen till bygghörnan där den ligger nu. Jag vill inte behöva göra om för att båda könen ska känna sig välkomna där för jag tror inte att det kommer att fungera på något annat vis heller. Jag vill bara att alla människor på vår avdelning ska känna att de har tillgång till alla platser på vår avdelning för så är det inte nu.

Hjälp!

Gravitationen är en klart bevisad teori. Den kan man ju inte ifrågasätta för den är så påtaglig och uppenbar men det finns ändå de som hävdar att den inte finns.

Men den finns. Det märker man. Jag märker det till och med på huden i ansiktet. Den liksom dras neråt. Speciellt de dagar jag är trött, då känns huden extra tung.

Jag har funderat. Skulle man kunna uppväga gravitationens verkningar genom att stå på huvudet lite nu och då? Hur länge skulle man då behöva stå per dag? Halva dagarna? Det vet jag inte om det skulle kännas bra. Tror inte ens att det skulle vara speciellt nyttigt för kroppen. Och kanske skulle man bara tänja huden och vissa delar av kroppen ännu mer så att allt skulle bli ännu hängigare. För om gravitationen skulle få verka både uppåt och neråt skulle det kanske bli dubbelt så mycket verkan av den.

Det måste ju finnas någon slags matematisk ekvation som skulle kunna tala om för mig om det skulle vara värt att stå på huvudet några timmar om dagen. Vet bara inte vad jag ska använda för sökord på google.

Jag undrar så. Vad är det hos mig som gör att människor så gärna vill berätta sanningar om mig som jag egentligen inte vill veta? Vad är det hos mig som gör att människor kan ge mig sarkastiska och ironiska påhopp och sedan skratta?

Jag har fått höra att jag utstrålar lugn, trygghet och kompetens. Jag har också självdistans och kan driva med mig själv. Till en viss gräns. Och jag tillåter människor att driva med mig.

Problemet är de människor som inte förstår var gränsen går. Problemet är de människor som inte kan läsa när de sårar på riktigt.

Och vissa tror jag medvetet går in för att såra. För att de känner sig otillräckliga. För att de känner sig osäkra och inte tror på sin egen kompetens.

Men varför ska jag lida för det? Jag försöker att aldrig medvetet såra. Jag kan vara ironisk men jag försöker att aldrig gå över en gräns. Och om jag märker att gränsen är överskriden ber jag om ursäkt. Hellre säger jag förlåt en gång för mycket än bibehåller en falsk stolthet. Dessutom använder jag mig hellre av självironi än av ironi riktat mot andra. Detta kanske öppnar en dörr för andra att ironisera över mig? Vad vet jag.

Jag vill inte att människor ska påpeka min dåliga sidor för jag är väl medveten om dem. Jag vill inte bli analyserad av amatörpsykologer för jag tror på kompetens och utbildning. Och jag vill själv försöka se människors goda sidor framför deras sämre sidor och jag förväntar mig detsamma tillbaka.

Jag arbetar som utbildad pedagog i förskolan. Jag är pedagogisk. Jag tänker på verksamheten som en pedagogisk verksamhet. Jag är utbildad till att göra det. Och jag har det i ryggmärgen efter tio år. Jag reflekterar mycket över lärande, lärandemiljöer, barn och en balans mellan lärande, fostan och omsorg. Fostran och omsorg kan ske i en pedagogisk miljö och bör göra det. Det ena utesluter inte det andra. För om det ena uteslöt det andra så skulle läroplanen för förskolan inte kunna existera.

Att bli kritiserad för att tänka för pedagogiskt i en pedagogisk verksamhet är skrattretande och inte ens värt att bemöta. För hur ska man annars vara på en förskola? Och vad är det som är så hemskt med pedagogik?

Jag vet att pedagogik ibland förväxlas med att sitta och ställa gissa-vad-fröken-tänker-på-frågor och tråkiga arbetspass. Jag ser pedagogiken som ett sätt att binda ihop helheten. Man måste ha en pedagogisk miljö, ett pedagogiskt tänk, ett pedagogiskt förhållningssätt och ett pedagogiskt sammanhang och helhetssyn i allt man gör. Annars har man inte i förskolans värld att göra. Och jag tycker visst att man kan sitta och gosa med barnen och ge dem trygghet på det sättet men man måste hela tiden vara medveten om sig själv, sin egen roll och vad det är man gör med barnen.

Jag vågar inte säga till dig, att du betyder något för mig. Att det betydde något att sova bredvid dig. Att jag tror att jag kanske håller på att falla för dig igen. Efter alla dessa år.

Jag är rädd att du ska avvisa mig så jag inbillar mig att allt är okej. Att det är okej för mig att ha ett förhållande där man inte ställer några krav. Att det är okej att bara ha roligt ihop. Fastän jag inte alls vill ha bara roligt med dig.

Jag vill lyckas tillsammans med dig. För vi har båda misslyckats på varsitt håll. Jag vet att du tycker att det är jobbigt att du har misslyckats. Jag tycker att det är jobbigt att jag har misslyckats. Så varför inte lyckas ihop?

Det känns som att komma hem när jag finns i din famn. Och jag vet inte om det beror på att den är välkänd sedan förr eller om det är för att den är hemma.

Vågar jag? Vågar jag säga vad jag känner? Känner jag det jag vill säga? Vågar jag bli sårad? Eller är det lycklig jag kommer bli om jag törs hoppa?

Varför letar vi fel på barn när vi kan leta rätt? Idag satt jag i ett samtal med en specialpedagog angående ett barn som anses ha särskilda behov. Han är lite speciell, det kan jag medge. Men han är inte utåtagerande. Han kräver inte stora resurser. Han kräver en del uppmärksamhet men inte på ett dränerande sätt. Han är som de flesta andra men han är inte så förtjust i att umgås med andra barn. Jag förstår honom. Han kan läsa. Han är otroligt intellektuell men han är inte speciellt fantasifull. Men måste alla människor ha fantasi? Måste alla människor vara stöpta i samma form?

Alla älskar att hävda att de inte är som alla andra. Att de är lite speciella. Men det där lite speciella får bara finnas inom vissa, outtalade ramar. Om man visar tecken på att vara asocial, om man inte visar någon vilja att kämpa med det man är dålig på då är man konstig.

Men varför ska man utveckla sina dåliga sidor om man har en massa bra? Dessutom känns det som om vi öppnat en dörr. I och med att det är okej att sitta och prata på ett negativt sätt om ett barn så är det så himla lätt att fortsätta. Att börja prata om andra barn som ligger på gränsen.

Kan inte vi få duga som vi är? Så länge vi inte skadar oss själva eller någon annan?

Jag var ute i lördags. Det var otroligt roligt. Träffade en del nya och en del gamla människor. Men det som slog mig var hur kränkt man kan bli som kvinna om man inte passar sig.

Vi hamnade vid ett bord med två män i trettioårsåldern. De tyckte att jag var fantastisk, näst intill häxa för att jag lyckades sätta deras stjärntecken bara genom att gissa. En av dem blev överförtjust kan man nog kalla det. Han tog tag med händerna på varsin sida av mitt ansikte så att jag satt som fastkilad och gav mig en puss. Jag försökte säga ifrån. Jag sa att jag skulle säga till om jag ville hångla och att jag just nu inte hade den minsta lust att hångla. Antagligen borde jag inte försökt att skämta bort det. Antagligen skulle jag gett honom en örfil och gått där i från men jag var så paff. Och kände mig kränkt.

Inne på toaletten senare på kvällen träffade jag en kompis som hävdade att hon sett vad jag höll på med. Hon sa det med ett flin. Saken är den att jag vet att jag verkligen inte såg ut att uppskatta vad han gjorde med mig. Jag försökte vrida mig ur hans grepp och det borde hon ha sett. Ändå stod hon och flinade. Jag blev om möjligt ännu mer kränkt. För om vi kvinnor inte håller på varandra, vem ska vi då räkna med?

Senare på kvällen gick jag fram till basisten i bandet och berömde honom för en bra spelning. Jag brukar berömma folk som gör bra saker. Han drog in mig i köket och försökte hångla med mig. Han var gift. Och jag var den som höll distansen. Fast det är jag som är singel.

Så vad är det med folk? Varför beter de sig som svin? Jag tyckte bandet var bra innan han försökte hångla, jag tyckte stjärnteckenmännen var trevliga innan en av dem kilade fast mitt ansikte. Vad tror han att han vinner på det? Skulle jag tycka att det var sexigt med en bestämd kille som visste vad han ville? Skulle jag bli upphetsad av att sitta fast? Vad är det frågan om?

Jag blev gravid som 22-åring. Jag var bekymrad. För jag förstod att mitt liv skulle förändras i grunden. Jag var tveksam till om jag ville det. Jag visste att bebisar skriker ibland, jag visste att det skulle bli arbetsamt och att bebisar inte är snälla utan i stället ganska egoistiska varelser. Jag visste att jag skulle oroa mig för mitt barn, vara vaken en del om nätterna och att jag inte skulle kunna gå ut på krogen hur som helst. Jag förstod också att alla de som sa att de skulle finnas för mig och ställa upp som barnvakt inte skulle finnas där i slutändan. Att jag bara skulle få några få, trogna vänner kvar. För jag var väldigt realistisk och insiktsfull. Ändå valde jag att föda mitt barn, 23 år gammal. Och ensamstående. Med en far till barnet som inte var av den laglydiga sorten. Han körde ömsom med smekningar, ömsom med hot.

Livet som mamma var bättre än jag vågat hoppas på. Jag knöt an till min dotter på studs. Jag tröstade henne när hon skrek Hon var svårsövd och om hon inte kom i säng klockan åtta var hon vaken halva nätterna. Och stressade jag upp mig över att hon inte somnade var hon vaken ytterligare några timmar för att hon kände min otålighet. Hon skrek så fort vi kom på en buss men jag vägrade låta det begränsa mig till att bara vara hemma. Jag var inte ute på krogen och ville heller inte ut på krogen förrän hon var ett halvår. Då var jag borta i åtta timmar och saknade min dotter alldeles vansinnigt de sista två timmarna.

Jag städade, lagade mat, diskade och pluggade. Jag la min dotter på en filt på golvet och ibland lekte jag med henne, ibland lät jag henne underhålla sig själv. Vi gick långpromenader under hennes sovtider. Ibland skrek hon i vagnen men jag lärde mig att om vagnen bara var i konstant rörelse så gick det bra. Stannade jag skrek hon. Så jag rättade till filtar och kläder i farten. Och när hon väl somnat i vagnen så sov hon.

Jag fick hjälp från min mamma. Hon fanns hela tiden i bakgrunden men jag var noga med att hon skulle få njuta av sitt barnbarn och inte få så mycket av de jobbiga sidorna av moderskapet. För barnbarn ska vara livets efterrätt. Hon hjälpte mig ibland när jag hade tvättstugan och ibland kom hon och lekte med min dotter under tiden jag städade eller handlade. Men det mesta klarade jag själv och jag räknade aldrig med någon hjälp. Visst hade det varit skönt om någon hjälpt mig att storhandla ibland men jag var för stolt för att frångå min princip att min mamma bara skulle behöva vara mormor till min dotter. Redan när jag flyttade hemifrån, långt innan min dotter kom så hade jag gjort klart för min mamma att jag skulle klara mig själv. Jag talade om för henne att jag inte skulle ta emot några ekonomiska allmosor utan att jag skulle vara självständig och självförsörjande.

Jag anpassade mitt liv. Kanske för att jag var ung och väldigt flexibel. Trots att allt var ganska arbetsamt och krävande så glömde jag snabbt bort att livet kunde se ut på något annat vis. Jag var i nuet. Ibland längtade jag ut i arbetslivet för att få annat att prata om än min bebis. Jag var så trött på allt bebisprat men annars var jag nöjd. Jag tänkte att det kunde varit värre. Min kärlek till min dotter var så stark att trots att mycket runt omkring var extremt jobbigt så såg jag bara det som var bra. Och jag fokuserade på det hon kunde och hur hon utvecklades.

Det är en naturlig läggning jag har. Hur jobbigt det än är och hur arbetsamt saker och ting än ter sig så lyckas jag alltid se det underbara i att vara förälder, det underbara i att ha en välskapt dotter. Jag har haft mina depressioner och lågvattenmärken under dessa sjutton år som jag varit mamma. Speciellt när min egen mamma dog. Men jag har alltid tyckt att min dotter varit det mest fantastiska som jag skapat och jag har aldrig glömt det.

När man blir förälder förändras hela ens liv och hela ens sätt att vara, värdera och prioritera. Barn är egoistiska och de kräver av sina vårdnadshavare att få bli centrum av deras liv.

Ibland känner jag mig gammal. Det är när jag hör:

- Jag ska aldrig någonsin dricka alkohol mer i hela mitt liv!

Det sägs ofta av någon som är ordentligt bakfull. Det sägs med övertygande, allvarlig stämma och man skulle nästan kunna tro på det. Om det inte vore så att man har hört det hundratals gånger tidigare. Från hundratals olika personer. Jag orkar knappt dra på mungiporna längre när jag hör det.

- Jag ska bli nunna.

Ofta sagt av en person som kommer ut ur ett misslyckat förhållande och som i hemlighet är på väg in i ett nytt, misslyckat förhållande. Detta har man hört ett otal gånger och man orkar knappt lyfta blicken från tidningen när man hör det. Det har sagts massor med gånger och kommer att bli sagt miljontals gånger i framtiden.

- Jag ska gifta mig med en rik, gammal man.

Det är ingen ny, innovativ replik. Kvinnor och män har sagt det i alla tider. Fast män pratar naturligtvis om att gifta sig rikt med en blond bimbo. Men det har talats om pengar och giftermål i samma mening sen urminnes tider och det kommer det att göras till jordens undergång.

- Jag trivs som singel. Jag vill inte träffa någon just nu.

Så fort någon har yppat dessa ord vet man att den personen kommer att bli den första i sällskapet att bli osingel. Jag vet inte vem dessa människor försöker att övertyga men det fungerar inte med mig. Jag har förstått av erfarenhet att just dessa människor är de som lyckas. De som med övertygelse svär på att de aldrig ska ingå i en tvåsamhet igen. De är de som bjuder till nästa parmiddag.

Nej, jag måste sluta räkna! Nu har jag räknat igen. Matematik, nej tack! Synd att det ingår i mitt uppdrag som förskollärare.

8 timmars arbete per dag, 4 timmars studier, 2 timmars pendling, 1 timmes hygien- och frukosttid, ½ timmes rast som är svår att utnyttja tiden på, ½ timmes träning och 8 timmars sömn. Det är innehållet av mina 24 timmar per dag.

Men jag kommer överleva. Och jag har ju helgerna fria om jag kan hålla mig till min superstruktur. Som inte innehöll matlagning och middagsätning såg jag just. Men om jag springer fram och tillbaka till jobbet spar jag lite tid.

Så får det bli.

Jag har tidigare berättat om en internetdejt. Jag hade internetdejtande som hobby i somras kan jag avslöja. Jag tänkte att det skulle bli ett slut på singellivet. Jag tänkte att om jag bara bestämde mig för att träffa någon så skulle jag göra det. Det gäller bara att ge alla en chans. Inte bränna några broar, så att säga. Så jag var på många dejter.

Jag dejtade en jättetrevlig kille. Han var lärare. Vi drack öl och hade riktigt trevligt. Det konstiga var att jag hela tiden kände att det var något som inte stämde. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Men jag sköt den känslan åt sidan.

Tidigare på dagen, innan jag träffade denne karl så hade jag varit och badat med en vän. Hon och jag får alltid en väldigt speciell jargong och vi har en förmåga att göra konstiga saker och inte ens lägga märke till att vi gör lite udda saker. Den här dagen hade vi fått för oss att avge ett skrämt ljud varje gång en bil var närmre oss än fem meter. ”Oj! Det var nära att det smällde!” utropade vi sen. Inte helt normalt men det var kul för stunden.

Efter några öl med karln så bestämde vi oss för att byta ställe. Jag råkade ropa skrämt när en bil närmade sig och karln tittade konstigt på mig. Jag berättade att jag kan vara lite barnslig ibland. Han frågade hur gammal jag kände mig. Jag svarade att jag kan känna mig allt mellan femton och nittionio beroende på sammanhang och erfarenheter. Han sa att han kände likadant. Speciellt kände han sig närmare nittionio vissa faser i livet eftersom han haft en så taskig rygg. Hans muskler hade liksom försvunnit och han hade varit tvungen att vara sjukskriven en lång period innan han förstod vad hans ryggproblem berodde på. Jag stönade inombords och undrade varför alla män vill dela med sig av sin sjukdomshistoria till mig. Men för övrigt var det en trevlig dejt. Inte så jättekul men trevlig. Jag tänkte att den killen skulle få en chans till.

Jag åkte till en vän på en annan ort och gick ut med henne. Jag fick ett mess från internetdejten under kvällens gång men jag valde att inte svara eftersom jag inte ville messa utan faktiskt vara i nuet just då. Dagen efter droppade ett mail in från karln. Han skrev att han fattat att jag inte ville träffa honom längre.

För att jag inte svarat på ett mess? Tänk om messet inte ens kommit fram? Det kunde ju inte han veta. Jag skrev till honom att ifall han tog så illa upp av att jag valde att inte svara på ett enda mess som inte ens innehöll någon fråga utan som mer var som en statusuppdatering, så var han nog inget för mig.

Men frågan är om det finns någon där ute för just mig?

Idag var jag inne i en skoaffär. Jag älskar skor. Jag vet att jag inte behöver tio-tjugo par skor. Jag vet att jag överkonsumerar skor. Jag skulle behöva hjälp att ta mig ur skoträsket för det är inte sunt att älska en produkt, ett dött ting så mycket. Men för att återgå till själva kärnan.

I skoaffären var det samtidigt ett äldre par och vad jag gissar, deras barnbarn. Barnbarnet skulle få nya skor. Han provade med stor entusiasm ett par springskor och mormor, morfar och expediten hejade glatt på honom när han sprang fram och tillbaka i butiken för att kolla hur snabba de var. Efter ett tag lade mormodern märke till att skorna blinkade.

-Ja, jag ville inte säga något, sa expediten, för det finns folk som väljer bort skorna om de blinkar.

Man undrar hur hon tänkte då. Som konsument hade jag blivit otroligt arg om jag blivit pålurad ett par blinkande skor utan att någon nämnt för mig att de var blinkande. Men mormodern tog det med ro och hävdade att det bara var en fördel att de blinkade.

I mitt huvud började en låt gå: ”Allt som lyser, blinkar eller låter ska blablabla i en blablabla som lämnas åter..” Jag minns inte alla orden så blablabla ersätter ord jag inte kommer ihåg. Hur som helst vet jag att sången spelades för att få folk att återvinna batterier ifrån saker som man kanske inte alltid tänker på att de är batteridrivna. Jag hade sådan kliande lust att gå fram till kassörskan och fråga hur man ska sopsortera skorna. Men jag hejdade mig. Det var inte mitt barns skor och jag hade ingenting med sällskapet att göra så jag lämna diskret butiken utan att ha yppat ett ord om att det fanns kemikalier i barnskorna.

För 25 år sedan dog min pappa. Han valde att själv lämna oss. Han tog sitt liv. Och det finns många saker jag skulle vilja säga till honom. Berätta för honom.

Pappa. Efter att du blev hittad i din bil i ditt garage med ett brännmärke på handleden efter en ficklampa och med en tidning framför dig så har mycket hänt.

Min första reaktion var chock. Det värsta jag trodde kunde hända var att vår hund skulle dö. Jag var femton år, naiv och självupptagen. När mamma väckte mig på morgonen och sa att du, min pappa var död hamnade jag i chock. Hur kunde min egen pappa vara död? Jag skrev uppsatser om det och höll föredrag om självmord. Jag blev manisk. Ingen skolpersonal reagerade, pappa. Och alla i familjen var utlämnade till sin egen sorg så ingen gav någon annan inom familjen någon uppmärksamhet. Vi var utlämnade åt oss själva, bredvid varandra.

Sedan ersattes känslan av sorg. Jag grät och grät men parallellt fanns känslan av skuld. Alla sa att det var fel att känna skuld så jag skämdes över att känna skuld. Det blev tabu att känna skuld.

Sorgen och skulden låg över mitt liv i sju år. Hade ständigt återkommande depressioner som jag inte kunde dela med någon. För jag fick ju inte känna skuld. Och det var skuld jag kände. Det var det som hände med mig, pappa. En gång satt jag med en cigarett och brände mig själv på låren. Jag var berusad. Som du var. För du vågade inte genomföra det du beslutat dig för utan alkohol. Efter en stunds brännande så hämtade jag en vass kökskniv. Jag höll den mot min handled. Jag tänkte som så, pappa, att jag fördömt självmord och sagt att det var fegt och att jag aldrig någonsin skulle göra samma sak. Nu ville jag upp till bevis. Skulle jag inte kunna skära ändå? Men jag kom till sans. För det fanns ingen riktig anledning att göra det. Mina anhöriga skulle aldrig få veta att det bara var ett infall under berusning. Och mina anhöriga är även dina anhöriga, pappa, så det hade varit hårt för dem.

På något vis trodde jag att eftersom det gått bra för mina tre systrar så måste det gå dåligt för mig. Att det var ett socialt arv som låg på min lott. Så jag kämpade inte ens emot. Jag drog till destruktiva krafter och ett destruktivt liv. Jag var övertygad om att jag inte kunde styra mitt eget öde. För det hade du redan banat upp mitt öde. Så det var bara att flyta på på vägen som ledde utför.

Så kom en ny fas i mitt liv, pappa. En vändpunkt. Jag födde en dotter. Så vacker och så perfekt. Ditt barnbarn. Jag har aldrig upplevt sådan lycka som den dagen som jag gav liv till henne. Kan inte förstå hur du aktivt kunde välja att inte se alla dina barnbarn.

Åren har gått. Jag har lyckats bra. Mot alla odds. Skaffat utbildning vid sidan av mitt liv som ensam mamma, fast jobb som jag byter en aning för ofta för att det ska vara riktigt sunt, varit en tillräckligt bra mamma. Min dotter har vuxit och blivit nästan vuxen. En stabil, trygg person med hög moral och etik. Till min stora förvåning. Vet inte alls hur det gick till, pappa. Där överträffade jag alla förväntningar på mig själv som mamma.

Men du har inte varit med och sett någonting för du valde att lämna oss. Du valde att ta avstånd. Och du valde att lämna oss på ett sätt som gör att vi aldrig kommer att få svar på vissa frågor. Du valde att bli hatad. Av mig. För alltid. Eller för en tid. Jag vet inte. Kanske kommer jag sluta hata snart. Kanske kommer jag hata alltid.

Pappa, mamma dog också. Av sig själv. Ironiskt nog också av koldioxidförgiftning. KOL. Inte kul. Men det hände, pappa. Jag gick till din grav strax efter. För ironiskt nog ligger du i en grav som aldrig besöks medan min mamma valde att ligga i en minneslund. Mamma som kanske hade fått en välvårdad grav om hon velat. Men hon ville ha minneslund. Jag gick till din grav och skällde på dig. Om du valt livet framför självmordet så hade du kanske funnits kvar i livet fortfarande när mamma dog. Kanske hade du kunnat trösta och stötta. Men nej. Du valde den fega utvägen. Du valde att lämna för tidigt. Av egen fri vilja. Vad lätt du gjorde det för dig, pappa. För jag var otröstlig när mamma dog. Jag var förtvivlad. Och min dotter också. Kanske hade den sorgen tett sig annorlunda om du funnits där, funnits i livet.

Och jag tror jag hatar dig och alltid kommer hata dig för det du gjorde. Och en människa är, i mina ögon, sina handlingar. Så jag kan inte älska dig. Inte ens lite. För du orsakar fortfarande smärta i mitt liv.

En del säger att när såren läker så blir huden över ärren hårdare än den var innan. Det är inte sant. Inte när det kommer till själen. Och inte när det gäller mig. Huden över mitt själsliga ärr är så tunn att den brister så fort jag hamnar i situationer som påminner det minsta om det som hände dig. Och som hände mig. Så jag tror jag hatar dig. Nu. Och kanske för alltid.

Var i skogen med några barn en dag. Vi har ett pågående kojbygge där. Jag är väldigt pedagogisk och frågar barnen vad de tycker är lätt och svårt, vad de tycker de lär sig och försöker få dem att fundera över fördelarna med att samarbeta.

Men jag blir även väldigt absorberad av kojbygget i sig. Jag bär stenar som värsta stenbrytaren och springer fram och tillbaka så jag får ännu ondare i en redan inflammerad fot. Ibland blir jag så inne i murbyggandet runt kojan att jag blir rädd att det ska försvinna ett barn utan att jag märker det. Tror inte att det skulle kunna hända men är inte helt säker.

En gång när vi var vid kojan så hittade jag två Karl Johan-svampar. Det riktigt kliade i mina fingrar och jag fick med mig barnen allt längre in i skogen för att leta kantarell. Till slut sa ett barn med gråt i rösten:

- Jag vill gå till förskolan nu! Jag är rädd!

Stackarn! Jag hade ingen aning om att han var rädd. Jag hade knappt tittat på barnen för att jag var så besatt av kantarellerna.

Så det är synd om barnen, det är det jag vill säga. Ytterligare ett bevis på detta är följande anekdot. En ficka berättade för mig att hon ska flytta 50 mil bort för att komma ifrån sin bror. Hon berättade att hon har packat väskorna och ikväll ska hennes föräldrar skjutsa dit henne. Hon ska flytta för att hennes bror slår henne så mycket. Jag pratade med brodern.

- Inte vill du väl att din syster ska flytta?

- Jo, svarade han.

Inte lätt att vara barn. Ibland får man vara tacksam att man är vuxen och har makt över sitt eget liv. Eller? Har vi verkligen det?

Varför finns det färdigmosad banan blandat med äpple på burk? Vem köper det? Hur svårt kan det vara att mosa en banan? Jag bara undrar.


Jag undrar om man som förälder, när man köper en sådan burk funderar över vilka tillsatser som finns i och vad tillsatserna i så fall gör med barnet? Och om man som förälder verkligen tycker att man sparar tid? Och vems tid?


Galenskap säger jag!

Jag fyller snart jämnt. Det känns lite jobbigt för det finns förväntningar på mig att det ska firas. Visst kanske jag skulle vilja fira men jag vet inte hur. Därför säger jag att jag inte vill fira. Fastän jag kanske vill. Jag vet inte.

OM jag nu ska fira så vill jag ha ett firande som representerar mig. Som jag skulle uppskatta. Jag minns min förra jämna födelsedag med skräck. Den hade kunnat blivit lyckad för jag ordnade, donade och bjöd men eftersom vi firade mig i hemmamiljö och jag lagade all mat själv så blev det en skräckupplevelse med magkatarrsont i magen. Så vill jag inte ha det. Men kanske något liknande. Trots allt. Men med catering för att slippa stressen över matlagningen. Men det har jag helt krasst, inte råd med. Så det får vara.

Jag har en vän som hade en god tanke om att överraska mig lite. Eftersom hon vet att jag avskyr överraskningar så förvarnade hon mig lite. Hon vill att jag följer med till HENNES favorituteställe med HENNES vänner. Vi har i och för sig många gemensamma men jag har även många vänner som hon inte känner som inte bor geografiskt nära hennes favorituteställe. Det skulle vara ett problem. Dessutom skulle inte mat ingå i denna kväll utan vi skulle träffas hemma hos henne och dricka innan.

Jag kan avslöja. Jag fyller 40. Jag vill inte träffas hemma hos en kompis, supa, gå på krogen på en ort jag inte trivs i, ragga musiker i något cover band och gå hem med en känsla av tomhet efteråt. Inte på min 40-års-dag. Och inget av det är riktigt mitt. Det är min väns. Hon gillar orten, supandet hemmavid och raggningen av cover bands-musiker. Det är inte min grej.

Om min vän vill överraska mig på min 40-års-dag, varför tar hon då inte reda på vad som är min grej? Vad jag skulle uppskatta? Jag tror att hon redan vet det för jag har försökt att säga det men hon vill inte lyssna. Hon vill köra sin grej på min fest. Varför vill hon inte ge vad jag vill ha? Jag har svårt att förstå. Det vore så enkelt. Samla vänner, äta på en lite finare restaurang och kanske gå vidare ut. På en ort där det finns fler ställen än ett så att utbudet blir lite större. Varför vill hon utnyttja min dag till att köra sin grej? Varför väljer man inte att ge något som blir väl mottaget? Varför väljer man inte att ge något som blir uppskattat?

Så därför väljer jag att säga att jag inte vill bli uppvaktad. Och jag tror inte att jag vill det heller. För kanske vore det bara jag som skulle välja och uppskatta att samla alla på en restaurang. Kanske är det bara jag som tycker att det är en bra idé. Och om mina vänner skulle komma bara för att de kände sig tvungna då kan det lika gärna vara.

Elfte september 2001. Jag var på jobbet. Satt i ett utrymme som vi kallade för ”Bubblan”. Paradoxalt. Jag hade några få barn kvar. De barn som hade överlämnats av de andra avdelningarnas personal. Jag och en till pedagog var kvar. Det var vi som jobbade sist.

En pappa kommer inrusande.

”Det kommer att bli världskrig! De har kraschat in i World Trade Centre med två flygplan!”

Jag kunde inte riktigt ta in vad han sa. Vem hade kraschat? Varför? Var det ett misstag? En felnavigering? Inte kunde väl någon med flit krascha in i dessa byggnader? Eller?

På något vis förlorade jag oskulden den eftermiddagen. Tittade på alla nyhetssändningar den kvällen. Förstod inte. Förstår inte. Fortfarande. Hur kan någon tro på terrorn som metod? Och hur kan någon annans handling många mil bort påverka min framtid, min säkerhet och till och med eventuellt framkalla ett tredje världskrig?

Läs också: http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-har-gett-upp-segern

Och elfte september lever vidare. Vi försöker ha en beredskap. Vi försöker bekämpa det vi kallar ont. Vi försöker ligga steget före. Men vi kan aldrig till fullo skydda oss.

Var på kräftskiva igår. Hemma hos en före detta arbetskamrat. Vi jobbade tillsammans för några år sedan. På kräftskivan var också två andra före detta arbetskamrater från samma arbetsplats.

På den arbetsplatsen hade vi en ganska rå jargong. En ganska sarkastisk och ironisk. Man kan vara ironisk på ett snällt sätt men man kan också använda ironi på ett ganska elakt vis. Vi var rätt elaka mot varandra.

Jag vet inte varför jag deltog i den jargongen. Jag har alltid haft en tanke om att ifall man är elak, även om man bara är det på skoj, så kan man säga saker som kan såra, som kan stanna och som kan växa hos andra. Även om det inte är intentionen. För det är ju nästan aldrig intentionen. Väldigt få människor vill ju på fullaste allvar såra någon annan.

När vi kommer samman, jag och mina arbetskamrater så återtar vi jargongen där vi slutade. Det är som om just den konstellationen av människor bringar fram det absolut värsta hos alla. Och mår man själv inte bra så blir det väldigt svårt att hantera.

Jag har gjort ett ställningstagande. Jag vill vara snäll. Jag vill inte missuppfattas. Jag vill inte att någon ska bli sårad av något jag sagt eller gjort. För jag vet att jag tidigare oavsiktligt både sårat och retat människor i min omgivning och jag vill förhindra att det sker igen. Men det är svårt att hålla fast vid det ställningstagandet när jag hamnar i situationer och sammanhang där det finns en risk att man återtar gamla mönster. Och om man försöker bryta gamla mönster så är det svårt att finna en ny roll i konstellationen, sammanhanget eller situationen.

Och det hände igår. Vem är jag ifall jag inte deltar i jargongen? Jo, jag blev den tysta. Den som inte ville öppna munnen för att det fanns en risk att det jag sa skulle mötas av ironi och sarkasmen. Eftersom jag inte ville gå i försvar med samma verktyg visste jag inte hur jag skulle bemöta kommentarerna. Och jag blev tyst. Konstig. Ledsen. För vad har vi i den konstellationen gemensamt förutom jargongen? Kanske är det för att vi inte har så mycket gemensamt i grund och botten som vi har uppfunnit en jargong.

För vad har vi gemensamt? Arbetet, intresset av barn och en strävan efter att hålla oss på ytan i den konstellationen. Att inte bli besvärliga och fördjupa oss i varandra eller i något utanför oss själva.

Det är inget fel på personerna var för sig, det är bara konstellationen som blir olycklig. Och jag blir olycklig i den. Det har hänt förut, den hände igår och det kommer att hända igen. Därför, oavsett hur mycket jag tycker om personerna var för sig, så kommer jag att hålla mig ifrån de bjudningar där vi är vi fyra. Och jag är ledsen för det. För det är människor jag bryr mig om och tycker om. Och var för sig är de underbara.

Så har höstterminen satt fart. Ska bara läsa 50% den här terminen. Att jobba 100% och plugga 100% var lite mastigt förra terminen även om jag klarade det. Det lämnade inte mycket utrymme för annat i mitt liv. Även om jag genomförde ett marathon trots allt.

I höst har jag anmält mig till en kurs i geologi. Jätteintressant. Men jag har ingen aning om förväntningarna. Förväntningarna på studenterna skiljer sig rejält från universitet till universitet, från högskola till högskola har jag märkt.

Jag såg på hemsidan på geologiska institutionen att man kunde göra övningsfrågor inför tentan. De var jättelätta så jag tänkte, efter ALLDELES för lite plugg att jag skulle testa att tenta. Bara för att se var ribban låg. Jag tänkte att man kan ju alltid omtenta. Så jag gjorde en slarvig tenta. Jag som aldrig slarvar. Inte på det sättet i alla fall Men det gjorde jag tydligen den här gången. Jag öppnade till och med en cider framför datorn. För jag trodde det skulle bli en enkel match efter att jag klarat övningsfrågorna prickfritt. Och jag hade i bakhuvudet att man nog nästan fick hur många försök som helst på sig.

Tji fick jag. Tentan var hur svår som helst. Innehöll en del matematik. Jag var inte förberedd på det. Dessutom skulle man hålla på att fara runt i världen med hjälp av google earth. Jättekul... Jag är en optimistiskt tänkande människa så in i det sista hoppades jag på att jag klarat mig. Visste att jag chansat en del men folk vinner ju på lotto ibland. Jag hade ju ändå bättre chanser att klara mig på tentan på några chansningar än vad folk har att vinna på lotta. Det var ju oddsen.

Men ack nej! Det ville sig inte. Jag blev väl inte direkt förvånad. Det som jag däremot blev lite bekymrad över var att man inte alls har hur många chanser som helst. Nästa gång jag skriver måste jag sätta den. Annars måste jag åka in till stan och göra en muntlig tentamen inför en lärare där. Hujedamig! Varför skulle jag vara så stursk och chansa så? Och dessutom med en cider i handen? Jag kände ju en krypande känsla av koncentrationssvårigheter komma under tiden jag skrev...

Men det kommer nog att gå utmärkt nästa gång....

Jag skrev tidigare om att vi genomgått en team-building på jobbet i veckan. Som inte fick en så lyckad utgång. Men det ska jag inte skriva mer om nu.

Innan själva team-buildingen fick vi prata enskilt men team-buildern som även är utbildad psykolog. Hon konstaterade efter vårat möte att min drivkraft är rastlöshet och meningsfullhet. Jag vill nog lägga till dödsångest också men det vågade jag inte säga till henne eftersom det skulle kunna tolkas extremt negativt.

Mindre bra sidor hon sa var att jag är rädd och blir lätt uttråkad. Vilket jag själv är otroligt medveten om. Flyktbenägen, kallade hon det till och med.

Jag tänker då att det kanske inte är så konstigt att jag är singel och har varit det så länge att jag har svårt att identifiera mig med att någonsin kunna leva ihop med någon annan än min egen dotter. Om jag nu är rädd så kommer jag aldrig att våga släppa någon inpå livet. Och jag vet att det är dödsfarligt att släppa någon inpå livet.

Men tänk om jag plötsligt släpper någon inpå livet och den sedan tråkar ut mig? Vad händer då? Kommer jag att ta till flykten då? Troligtvis. Jag har gjort det förut och kommer med största sannolikhet handla likadant om jag hamnar i liknande situation igen.

Så vad är jag rädd för? Jag vet faktiskt inte. Jag borde försöka identifiera vad som skrämmer mig. Det enda jag vet är att jag ibland kan släppa människor ganska när min inre kärna, om man nu tror på inre kärnor, för att sedan frysa ut dem helt. Och detta sker mot min vilja. Jag vill inte stöta bort dem men jag vågar inte stanna kvar och låta dem se mig blottas. Och jag vet inte vad jag är rädd för för jag är säker på att jag inte har svartare hemligheter än andra. Kanske är jag rädd för att inte bli älskad om någon känner till hela mig. Att den jag öppnar mig för inte kommer att tycka att jag är nog spännande, intressant, snäll eller vad än det må vara för egenskap som jag inbillar mig att den andra personen söker.

Och så flyr jag av samma anledning som jag inte vill bli lämnad för. Jag flyr för att någon tråkar ut mig. För att den inte är nog spännande, intressant och utmanande. Hur sjuk kan man egentligen vara och ändå bli betraktad som normal i de flesta andras ögon...?

Veckan har inte varit alltför kul. Team-buildingen på jobbet slutade med att en kollega fick gå till en annan förskola med omedelbar verkan vilket skapade chock hos mig och min kollega. Vi kände oss som de mest elaka personerna i världen och dessutom var vi rädda att få en stämpel att vi har samarbetssvårigheter från resten av kollegorna.

Chefen kom in på vår avdelning. Hon förklarade för oss att vi har hennes fulla stöd. Att felet inte ligger hos oss utan att problemet är av svårare personlig art hos vår före detta kollega. Jag kände bördan lyfta från mina axlar. Ända till chefen spände ögonen i mig och sa: "Jag hoppas att du inte gör mig besviken nu!" Prestationsångesten kom över mig, stor som en flodvåg.

Senare i veckan hade vi krissamtal med team-buildern. Hon sa berättade för mig att hon varnat min chef för att jag skulle säga upp mig om vår chef inte tog tag i situationen på vår avdelning. Myntet for på plats. Min chef hade velat säga mig: "Säg inte upp dig nu, när jag gjort det här för dig!"....

Jag berättade för min chef hur jag uppfattat vad som sagts. Vi skrattade åt det. Och sedan bad hon mig att be henne förklara sig nästa gång hon är otydlig.

Nu är mitt problem: Hur ska jag kunna veta när hon är otydlig? I mina öron var budskapet solklart för jag tänkte inte på att det kunde finnas en annan tolkning. Det är aldrig lätt med människor och kommunikation...

Bloggandets tid är här. Jag kommer här att skriva om saker som jag förundras över, chockas över och funderar över. Helt enkelt om saker som upptar mina tankar. Saker som jag kanske behöver få ur systemet.