ForundransTid

Jaha, då var det fastställt. Hjärnan är som mest aktiv  strax innan dess död.  http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-kan-vara-naradodenupplevelser-pa-sparen/

Det känns ju lite deprimerande när jag nu sitter och läser om lilla istiden i min engelskspråkiga geologibok. Jag känner att min hjärna inte riktigt samarbetar med mig. Kanske är det semestern som fortfarande sitter i hjärncellerna på något vis. Kanske kan någon forskare förklara varför min hjärna känns så inaktiv för tillfället.

 

Det är lite onödigt, kan jag tycka, att hjärnan är så aktiv precis innan döden. Vad ska man med den aktiviteten till? Känns ju lite tråkigt att man inte kan reglera hjärnaktiviteten själv. Det borde finnas någon slags spak på hjärnan. Med den skulle man kunna reglera om man vill använda 5% av hjärnkapaciteten när man diskar, städar eller utför andra hushållsaktiviteter. Kanske skulle man då inte ens ha kapacitet kvar att tänka på hur tråkiga de aktiviteterna är. Det vore skönt. Kanske skulle man kunna ställa in reglaget på 90% när man lär sig nya saker. Då skulle alla ha en chans att få glänsa med fotografiskt minne. 100% skulle man använda när man t.ex. hoppar fallskärm och samtidigt funderar över gravitationen på ett främmande språk.

 

Men jag inser att ett reglage på hjärnan inte är realistiskt så jag tänker istället att jag måste uppleva, göra och se så mycket som möjligt innan det ögonblicket, för att se om det är möjligt för hjärnan att minnas allt om den är fullproppad av upplevelser. Vet bara inte vem jag ska berätta för om hur mitt experiment lyckats.

 

Så hur man än vänder och vrider på det så känns det ändå meningslöst att hjärnans glänsögonblick är ögonblicket innan döden. Man undrar lite hur över varför naturen ordnat det så.