ForundransTid

Jaha, så har fredags-sms:et dykt ner i inkorgen som ett brev på posten. Varje fredag. Senaste veckorna.

Frågan lyder om jag vill ha massage. Massage och vin, massage och bastu, massage och italiensk buffé, bara enkel massage. Återkommande erbjudande.

Men idag har jag sista chansen till massage. Det skrevs så.

Erbjudandet kommer från en dejt från i somras. Jättetrevlig och sympatisk. Massor att prata om och massor av humor. Felet var att det blev en övernattning och det var efter det, det gick snett. En av de mest romantiska dejter jag varit på förvandlades till en av de mest skumma.

Och nu kommer erbjudandet vecka efter vecka. Jag har svårt att säga nej rakt ut så jag har bett om uppskov. Och när första erbjudandet kom trodde jag verkligen att jag ville träffa honom igen. Men eftersom han aldrig erbjuder något annat än massage så har jag fått kalla fötter.

Hur kan en intelligent, sympatisk och rolig kille tro att det bästa han har att erbjuda mig är massage i olika sammanhang? Beror det på dålig självkänsla eller en snedvriden kvinnosyn? Jag kan inte rå för att jag blir en smula nyfiken på varför han aldrig försöker erbjuda något annat.

Och en hemlighet jag har är att jag inte ens gillar massage. Jag vill bara ha massage någon jag känt länge och som jag litar på. Jag vet inte varför och jag kan inte förklara det. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad hans kulle erbjuda mig om han visste det om mig. Jag blir alldeles nervös och stressad bara jag tänker på att han skulle ge mig massage.

Så sista chansen till massage kommer jag tacka nej till. Tråkigt men sant. För jag vill ha tillgång till hans humor och hans intellekt. Och jag vill ha ömsesidighet. Kanske är jag kompromisslös men då får jag vara det då.

Jag vågar inte säga till dig, att du betyder något för mig. Att det betydde något att sova bredvid dig. Att jag tror att jag kanske håller på att falla för dig igen. Efter alla dessa år.

Jag är rädd att du ska avvisa mig så jag inbillar mig att allt är okej. Att det är okej för mig att ha ett förhållande där man inte ställer några krav. Att det är okej att bara ha roligt ihop. Fastän jag inte alls vill ha bara roligt med dig.

Jag vill lyckas tillsammans med dig. För vi har båda misslyckats på varsitt håll. Jag vet att du tycker att det är jobbigt att du har misslyckats. Jag tycker att det är jobbigt att jag har misslyckats. Så varför inte lyckas ihop?

Det känns som att komma hem när jag finns i din famn. Och jag vet inte om det beror på att den är välkänd sedan förr eller om det är för att den är hemma.

Vågar jag? Vågar jag säga vad jag känner? Känner jag det jag vill säga? Vågar jag bli sårad? Eller är det lycklig jag kommer bli om jag törs hoppa?

Jag var ute i lördags. Det var otroligt roligt. Träffade en del nya och en del gamla människor. Men det som slog mig var hur kränkt man kan bli som kvinna om man inte passar sig.

Vi hamnade vid ett bord med två män i trettioårsåldern. De tyckte att jag var fantastisk, näst intill häxa för att jag lyckades sätta deras stjärntecken bara genom att gissa. En av dem blev överförtjust kan man nog kalla det. Han tog tag med händerna på varsin sida av mitt ansikte så att jag satt som fastkilad och gav mig en puss. Jag försökte säga ifrån. Jag sa att jag skulle säga till om jag ville hångla och att jag just nu inte hade den minsta lust att hångla. Antagligen borde jag inte försökt att skämta bort det. Antagligen skulle jag gett honom en örfil och gått där i från men jag var så paff. Och kände mig kränkt.

Inne på toaletten senare på kvällen träffade jag en kompis som hävdade att hon sett vad jag höll på med. Hon sa det med ett flin. Saken är den att jag vet att jag verkligen inte såg ut att uppskatta vad han gjorde med mig. Jag försökte vrida mig ur hans grepp och det borde hon ha sett. Ändå stod hon och flinade. Jag blev om möjligt ännu mer kränkt. För om vi kvinnor inte håller på varandra, vem ska vi då räkna med?

Senare på kvällen gick jag fram till basisten i bandet och berömde honom för en bra spelning. Jag brukar berömma folk som gör bra saker. Han drog in mig i köket och försökte hångla med mig. Han var gift. Och jag var den som höll distansen. Fast det är jag som är singel.

Så vad är det med folk? Varför beter de sig som svin? Jag tyckte bandet var bra innan han försökte hångla, jag tyckte stjärnteckenmännen var trevliga innan en av dem kilade fast mitt ansikte. Vad tror han att han vinner på det? Skulle jag tycka att det var sexigt med en bestämd kille som visste vad han ville? Skulle jag bli upphetsad av att sitta fast? Vad är det frågan om?

Ibland känner jag mig gammal. Det är när jag hör:

- Jag ska aldrig någonsin dricka alkohol mer i hela mitt liv!

Det sägs ofta av någon som är ordentligt bakfull. Det sägs med övertygande, allvarlig stämma och man skulle nästan kunna tro på det. Om det inte vore så att man har hört det hundratals gånger tidigare. Från hundratals olika personer. Jag orkar knappt dra på mungiporna längre när jag hör det.

- Jag ska bli nunna.

Ofta sagt av en person som kommer ut ur ett misslyckat förhållande och som i hemlighet är på väg in i ett nytt, misslyckat förhållande. Detta har man hört ett otal gånger och man orkar knappt lyfta blicken från tidningen när man hör det. Det har sagts massor med gånger och kommer att bli sagt miljontals gånger i framtiden.

- Jag ska gifta mig med en rik, gammal man.

Det är ingen ny, innovativ replik. Kvinnor och män har sagt det i alla tider. Fast män pratar naturligtvis om att gifta sig rikt med en blond bimbo. Men det har talats om pengar och giftermål i samma mening sen urminnes tider och det kommer det att göras till jordens undergång.

- Jag trivs som singel. Jag vill inte träffa någon just nu.

Så fort någon har yppat dessa ord vet man att den personen kommer att bli den första i sällskapet att bli osingel. Jag vet inte vem dessa människor försöker att övertyga men det fungerar inte med mig. Jag har förstått av erfarenhet att just dessa människor är de som lyckas. De som med övertygelse svär på att de aldrig ska ingå i en tvåsamhet igen. De är de som bjuder till nästa parmiddag.

Jag har tidigare berättat om en internetdejt. Jag hade internetdejtande som hobby i somras kan jag avslöja. Jag tänkte att det skulle bli ett slut på singellivet. Jag tänkte att om jag bara bestämde mig för att träffa någon så skulle jag göra det. Det gäller bara att ge alla en chans. Inte bränna några broar, så att säga. Så jag var på många dejter.

Jag dejtade en jättetrevlig kille. Han var lärare. Vi drack öl och hade riktigt trevligt. Det konstiga var att jag hela tiden kände att det var något som inte stämde. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Men jag sköt den känslan åt sidan.

Tidigare på dagen, innan jag träffade denne karl så hade jag varit och badat med en vän. Hon och jag får alltid en väldigt speciell jargong och vi har en förmåga att göra konstiga saker och inte ens lägga märke till att vi gör lite udda saker. Den här dagen hade vi fått för oss att avge ett skrämt ljud varje gång en bil var närmre oss än fem meter. ”Oj! Det var nära att det smällde!” utropade vi sen. Inte helt normalt men det var kul för stunden.

Efter några öl med karln så bestämde vi oss för att byta ställe. Jag råkade ropa skrämt när en bil närmade sig och karln tittade konstigt på mig. Jag berättade att jag kan vara lite barnslig ibland. Han frågade hur gammal jag kände mig. Jag svarade att jag kan känna mig allt mellan femton och nittionio beroende på sammanhang och erfarenheter. Han sa att han kände likadant. Speciellt kände han sig närmare nittionio vissa faser i livet eftersom han haft en så taskig rygg. Hans muskler hade liksom försvunnit och han hade varit tvungen att vara sjukskriven en lång period innan han förstod vad hans ryggproblem berodde på. Jag stönade inombords och undrade varför alla män vill dela med sig av sin sjukdomshistoria till mig. Men för övrigt var det en trevlig dejt. Inte så jättekul men trevlig. Jag tänkte att den killen skulle få en chans till.

Jag åkte till en vän på en annan ort och gick ut med henne. Jag fick ett mess från internetdejten under kvällens gång men jag valde att inte svara eftersom jag inte ville messa utan faktiskt vara i nuet just då. Dagen efter droppade ett mail in från karln. Han skrev att han fattat att jag inte ville träffa honom längre.

För att jag inte svarat på ett mess? Tänk om messet inte ens kommit fram? Det kunde ju inte han veta. Jag skrev till honom att ifall han tog så illa upp av att jag valde att inte svara på ett enda mess som inte ens innehöll någon fråga utan som mer var som en statusuppdatering, så var han nog inget för mig.

Men frågan är om det finns någon där ute för just mig?

Jag skrev tidigare om att vi genomgått en team-building på jobbet i veckan. Som inte fick en så lyckad utgång. Men det ska jag inte skriva mer om nu.

Innan själva team-buildingen fick vi prata enskilt men team-buildern som även är utbildad psykolog. Hon konstaterade efter vårat möte att min drivkraft är rastlöshet och meningsfullhet. Jag vill nog lägga till dödsångest också men det vågade jag inte säga till henne eftersom det skulle kunna tolkas extremt negativt.

Mindre bra sidor hon sa var att jag är rädd och blir lätt uttråkad. Vilket jag själv är otroligt medveten om. Flyktbenägen, kallade hon det till och med.

Jag tänker då att det kanske inte är så konstigt att jag är singel och har varit det så länge att jag har svårt att identifiera mig med att någonsin kunna leva ihop med någon annan än min egen dotter. Om jag nu är rädd så kommer jag aldrig att våga släppa någon inpå livet. Och jag vet att det är dödsfarligt att släppa någon inpå livet.

Men tänk om jag plötsligt släpper någon inpå livet och den sedan tråkar ut mig? Vad händer då? Kommer jag att ta till flykten då? Troligtvis. Jag har gjort det förut och kommer med största sannolikhet handla likadant om jag hamnar i liknande situation igen.

Så vad är jag rädd för? Jag vet faktiskt inte. Jag borde försöka identifiera vad som skrämmer mig. Det enda jag vet är att jag ibland kan släppa människor ganska när min inre kärna, om man nu tror på inre kärnor, för att sedan frysa ut dem helt. Och detta sker mot min vilja. Jag vill inte stöta bort dem men jag vågar inte stanna kvar och låta dem se mig blottas. Och jag vet inte vad jag är rädd för för jag är säker på att jag inte har svartare hemligheter än andra. Kanske är jag rädd för att inte bli älskad om någon känner till hela mig. Att den jag öppnar mig för inte kommer att tycka att jag är nog spännande, intressant, snäll eller vad än det må vara för egenskap som jag inbillar mig att den andra personen söker.

Och så flyr jag av samma anledning som jag inte vill bli lämnad för. Jag flyr för att någon tråkar ut mig. För att den inte är nog spännande, intressant och utmanande. Hur sjuk kan man egentligen vara och ändå bli betraktad som normal i de flesta andras ögon...?