ForundransTid

Jag tycker SJ är fantastiskt! Snacka om att vara konsekvent! Det går aldrig som jag tänkt mig när jag ska åka med dem och det är imponerande.

Idag var det banarbete. Men det fanns ingen information om det på hemsidan. Jag tog det trots allt med jämnmod. Som jag alltid gör med SJ. Jag funderade några minuter över vad de menade med ”tågbuss” men efter att jag bestämt mig för att det betydde ersättningsbuss så började jag se mig om efter var de kunde tänkas gå. Jag försökte också se om det fanns någon som kunde tänkas jobba på SJ i närheten men det var tomt.

Mötte en man som jag vet jobbar på pressbyrån och frågade honom. Han vägledde mig och jag gick glatt till platsen han sagt bussen skulle gå från och bussen kom. Jag klev på och allt gick bra en stund. Sen blev det kö. Vi frågade busschauffören om tåget skulle vänta in bussen. Hon snäste att det kunde inte hon veta. Vi bad henne ringa någon men hon sa åt oss att ringa själva. Kommunikation är tydligen inte SJ:s starka sida.

Tåget hade väntat och konduktörerna stod utanför. De frågade mig om jag kommit med första eller andra anslutningsbussen. Hur skulle jag kunna veta?

Senare, när jag hittat en plats och satt och pratade i telefonen så gjordes det ett utrop i tåget under tiden som det strömmade på flera människor: ”Det kommer nu på fler passagerare!” Man undrar ju hur de tänker.

Tåget sattes i rörelse, biljetterna kontrollerades och frågor från passagerarna ställdes. De möttes av ett snäsande från konduktören: ”JAG vet inte! Du får fråga SJ!” Jag antar att de som ställde frågorna trodde att de frågade SJ.

Så min slutsats är att SJ borde gå en kurs i kommunikation och bemötande. Om man är ständigt försenad är det klart att folk undrar och ställer frågor. Det får man stå ut med.

Och jag undrar även: Vem är SJ? Är det han som kan svara på alla frågor?

Jag är rädd för de fördomar och förutfattade meningar som finns i Sverige. Jag är rädd för islamofobi. Jag är rädd för att man ser religionen en individ har före man ser individen. Jag är rädd för att oskyldiga människor blir dömda för hur andra människor med en annan tolkning av samma religion genomför för handlingar.

Jag har en kristen bakgrund. Jag är inte troende. Men jag är uppväxt i ett kristet, protestantiskt land. När vi kristnades fick många människor sätt livet till. Jag vill inte stå till svars för vad de utsattes för. Jag vill heller inte stå till svars för missionärernas arbete i Afrika. Jag vill heller inte stå till svars för varför människor dödas i den kristna religionens namn. Likväl som en muslim inte ska behöva stå till svars för vad andra galningar som hävdar att de är muslimer, gör i religionens namn.

Jag vill också leva i ett land där religionsfrihet råder. Men även där det finns djurskyddslagar. Och det har visat sig att vi gör det.

Jag hörde igår en person hävda att halalslakt är förbjudet i Sverige. Jag visste att det var felaktig fakta men jag ger mig aldrig in i diskussioner när jag är det minsta osäker. Så jag googlade. Och halalslakt är inte förbjudet i Sverige. http://www.sjv.se/amnesomraden/djur/slaktochannanavlivning/religiosslakt.4.37cbf7b711fa9dda7a18000220.html Däremot kräver vi att vissa djurskyddsbestämmelser följs när det gäller den typen av slaktning. Likväl som att de reglerna ska följas vid vår typ av slakt av djur.

Jag läste även en debattartikel i dn om denna typ av slakt: http://www.dn.se/debatt/religios-slakt-ar-inte-forbjuden-i-sverige

Eftersom jag själv inte är troende på något sätt har jag svårt att förstå att det ska fästas så stor vikt vid hur djuret är slaktat. Men jag respekterar och tycker att det är häftigt att vi kan kombinera djurrätt med religionsfrihet i Sverige.

Eftersom min tro finns i att vi tillsammans måste arbeta för den globala miljön så ifrågasätter jag varför man överhuvudtaget måste äta så mycket kött. Halvera köttkonsumtionen istället och lägg krut på den debatten istället. Där kanske vi har en chans att påverka.

Varför är det så att vissa uttalar sig så tvärsäkert om saker de inte vet? Jag uttalar mig bara tvärsäkert när jag är tvärsäker, annars lägger jag alltid in ett ”kanske” eller ”jag tror”.

Igår befann jag mig i ett sammanhang där jag nästan hamnade i konflikt. Är det något jag kan och vet så är det om löpning. Jag kan inte allt men jag kan oerhört mycket mer än medelsvensson. Det är inte för att jag är bättre än någon utan för att jag har ett otroligt intresse för löpning. Jag har stenkoll på både mina tider och de tider som presteras på medel- och långdistans i VM och OS.

Någon vid vårt bord hävdade att det inte var fort att springa två kilometer på tio minuter. En annan hävdade att hon sprungit tre kilometer på tio minuter.

Jag hävdade att det var fysiskt omöjligt för en person som idrottat på ungdomsnivå i ett i och för sig starkt handbollslag, men ändå inte inriktat på löpträning i första hand, att springa tre kilometer på tio minuter. Det är elittider. Och jag hävdade även att två kilometer på tio minuter är snabbt. Inte i världsklass men mycket bättre än vad gemene man kan prestera.

Ändå fortsattes det att hävdas att jag hade fel. Man kontrollräknade även de tider jag uppgav. Till exempel att om man springer två kilometer på tolv minuter springer man en mil på en timme i samma tempo.

Jag tål att bli ifrågasatt när det gäller ämnen där folk satt sig in i fakta och vet vad de talar om men om man sitter med en marathonlöpare som faktiskt alltid tävlar mot klockan när hon tränar, läser ”Runner´s World”, följer medel- och långdistanstävlingar med brinnande intresse och umgåtts med andra löpare så kanske man ska lyssna i stället för ifrågasätta. Speciellt om man själv inte har det specialintresset.

Och den här diskussionen rörde egentligen ingen världsnyhet eller något som påverkar livet på det stora hela. Men dessa människor som uttalar sig med sådan pondus och säkerhet är farliga, det hävdar jag. Kanske drar jag det till sin spets men man måste vara både käll- och självkritisk för att vara trovärdig. Och för att inte lura en massa andra människor med felaktig fakta. Och kanske är det så att det är de mest osäkra människor som måste uttala sig med sådan säkerhet om saker de inte behärskar för att de själva är rädda att få sin faktakunskap ifrågasatt.

Igår stod jag framför badrumsspegeln och sminkade mig lite inför en after work med mina arbetskompisar. Jag drog eyelinern över mina ögonlock och det blev inte helt lyckat. Jag hatar eyeliner! Blir det fel en gång så misslyckas man oftast en gång till. Så jag svor lite.

Sedan tittade jag närmare på mina ögonlock. De har blivit ganska hängiga. Jag insåg att jag inte behöver få till en jämn linje med eyelinern längre för det är ingen längre som kommer att ens se att jag använder eyeliner.

Det gör mig lite bekymrad. Nu står det nog inte på innan jag har den där grådaskiga hyn och inte kan göra mycket åt det hela. För om man använder sånt där foundation så blir det ju bara patetiskt.

Nej, uppenbarligen går det utför. Men jag känner mig inte bekymrad. Bara lite över mitt alltmer gråa hår och lite över att huden på magen börjar förlora sin spänst. Men annars är det okej. Jag är mer säker på mig själv och på hur jag som person fungerar nu än vad jag någonsin varit. Jag vet att jag är omtyckt av en hel del människor och jag har en personlighet som jag till största delen gillar. Och jag har aldrig varit speciellt fåfäng så jag har nog lättare än många andra att acceptera en förändring. Och min mor var en stilfull kvinna, trots att inte heller hon var fåfäng så jag ställer mitt hopp till mina gener.

Jag tror att jag kommer att utvecklas till en färgstark, stilfull medelålders kvinna så småningom! Precis som min mor. Brinner man bara inuti så lyser nog några flammor igenom till utsidan.

Det här är vad jag måste tro på nu när den stora dagen kommer närmare och närmare.

Jag stod i skoaffären idag och höll i ett par skor. Plötsligt insåg jag att jag håller på att bli vuxen. Jag ville verkligen, verkligen ha skorna. De var så snygga. Men jag ska byta fönster och det kommer att kosta en del så jag ska helst inte göra impulsköp.

Men det var egentligen inte vetskapen om att jag ska byta fönster som hindrade mig från att köpa skorna. Det var vetskapen att det alltid kommer att finnas sjukt fina skor som jag bara måste ha i skoaffären. Det var inte min sista chans att få tag på ett par snygga skor. Det kommer aldrig ta slut på snygga skor, det är en sak man kan vara säker på.

Så jag väntar med mitt skoinköp till jag känner att jag har råd. För jag har skor. Är det någon som har skor så är det jag. Jag kan ju knappt stänga dörren till garderoben i hallen. Jag behöver verkligen inte nya skor.

Så istället gick jag till second hand-butiken och köpte en jättesnygg märkesblus för 35 kronor. Den såg inte ens använd ut.

Jag vet inte om jag är en bra tonårsmamma. Jag tror min dotter tycker det. Men det beror kanske på att vi aldrig ses.

Som exempel kan jag säga att jag vet att hon har färgat håret. Jag vet till och med färgen. Chili-red. Men jag vet inte hur min dotter ser ut för jag vet det bara genom att jag sett en förpackning i badrummet.

Ska det vara så här att vara tonårsmamma? Har man gjort sitt nu? Jag antar det. Och nu får man ta den tunga biten igen.

För jag vet hur jag nyttjade min mamma. När jag blev rädd på allvar så ringde jag mamma. Sällan annars. Men vid allvarliga incidenter. Som att väninnan blev gravid och ville ha råd.

Å andra sidan så var mamma också den som alltid fick veta de goda nyheterna först också. Som när jag blev gravid. Eller jag vet inte om det var goda nyheter för henne men det var det för mig.

Snart kommer min chili-red-tonåring hem. Så nyfiken!

Att vi är sådana vanemänniskor! Och att ändå utvecklingen har kunnat haft sin gång! Det är ju egentligen otroligt!

Så fort facebook ändrar utseende kommer en massa statusuppdateringar om det, så fort DN byter layout kommer missnöjda kommentarer.

Men värst av allt. Förskola har hetat förskola sedan innan jag började min förskollärarutbildning -98. I massor av år. Ändå lever det tidigare ordet för förskola kvar. Det sägs att barnen har svårt för att säga förskola. Men när man tittar lite grundligare på det så verkar det vara så att massmedia och politiker har svår för att säga förskola.

Förskola står för lärande i lärande miljöer. Självklart ingår också fostran och omsorg. Men lärandet har en stor plats. Vilket det kanske inte tidigare hade. I alla fall inte på samma tydliga sätt. Förut hette förskola något som fick det att låta som om det ersatte hemmet på dagtid. Nu vill man att barnen ska bli erbjudna något annat på dagarna än vad hemmet kan ge. Förskolan ska ge barnen tillgång till att vidga sin värld.

Kan inte vi bara komma överens om att förskola heter förskola och att förändring är bra ibland? Man kan inte hålla fast vid gamla ord, vanor och rutiner bara för att man är trygg i dem. Man måste ibland fråga sig om vi verkligen håller fast vid det som är bäst för oss.

Gravitationen är en klart bevisad teori. Den kan man ju inte ifrågasätta för den är så påtaglig och uppenbar men det finns ändå de som hävdar att den inte finns.

Men den finns. Det märker man. Jag märker det till och med på huden i ansiktet. Den liksom dras neråt. Speciellt de dagar jag är trött, då känns huden extra tung.

Jag har funderat. Skulle man kunna uppväga gravitationens verkningar genom att stå på huvudet lite nu och då? Hur länge skulle man då behöva stå per dag? Halva dagarna? Det vet jag inte om det skulle kännas bra. Tror inte ens att det skulle vara speciellt nyttigt för kroppen. Och kanske skulle man bara tänja huden och vissa delar av kroppen ännu mer så att allt skulle bli ännu hängigare. För om gravitationen skulle få verka både uppåt och neråt skulle det kanske bli dubbelt så mycket verkan av den.

Det måste ju finnas någon slags matematisk ekvation som skulle kunna tala om för mig om det skulle vara värt att stå på huvudet några timmar om dagen. Vet bara inte vad jag ska använda för sökord på google.

Varför finns det färdigmosad banan blandat med äpple på burk? Vem köper det? Hur svårt kan det vara att mosa en banan? Jag bara undrar.


Jag undrar om man som förälder, när man köper en sådan burk funderar över vilka tillsatser som finns i och vad tillsatserna i så fall gör med barnet? Och om man som förälder verkligen tycker att man sparar tid? Och vems tid?


Galenskap säger jag!

Jag fyller snart jämnt. Det känns lite jobbigt för det finns förväntningar på mig att det ska firas. Visst kanske jag skulle vilja fira men jag vet inte hur. Därför säger jag att jag inte vill fira. Fastän jag kanske vill. Jag vet inte.

OM jag nu ska fira så vill jag ha ett firande som representerar mig. Som jag skulle uppskatta. Jag minns min förra jämna födelsedag med skräck. Den hade kunnat blivit lyckad för jag ordnade, donade och bjöd men eftersom vi firade mig i hemmamiljö och jag lagade all mat själv så blev det en skräckupplevelse med magkatarrsont i magen. Så vill jag inte ha det. Men kanske något liknande. Trots allt. Men med catering för att slippa stressen över matlagningen. Men det har jag helt krasst, inte råd med. Så det får vara.

Jag har en vän som hade en god tanke om att överraska mig lite. Eftersom hon vet att jag avskyr överraskningar så förvarnade hon mig lite. Hon vill att jag följer med till HENNES favorituteställe med HENNES vänner. Vi har i och för sig många gemensamma men jag har även många vänner som hon inte känner som inte bor geografiskt nära hennes favorituteställe. Det skulle vara ett problem. Dessutom skulle inte mat ingå i denna kväll utan vi skulle träffas hemma hos henne och dricka innan.

Jag kan avslöja. Jag fyller 40. Jag vill inte träffas hemma hos en kompis, supa, gå på krogen på en ort jag inte trivs i, ragga musiker i något cover band och gå hem med en känsla av tomhet efteråt. Inte på min 40-års-dag. Och inget av det är riktigt mitt. Det är min väns. Hon gillar orten, supandet hemmavid och raggningen av cover bands-musiker. Det är inte min grej.

Om min vän vill överraska mig på min 40-års-dag, varför tar hon då inte reda på vad som är min grej? Vad jag skulle uppskatta? Jag tror att hon redan vet det för jag har försökt att säga det men hon vill inte lyssna. Hon vill köra sin grej på min fest. Varför vill hon inte ge vad jag vill ha? Jag har svårt att förstå. Det vore så enkelt. Samla vänner, äta på en lite finare restaurang och kanske gå vidare ut. På en ort där det finns fler ställen än ett så att utbudet blir lite större. Varför vill hon utnyttja min dag till att köra sin grej? Varför väljer man inte att ge något som blir väl mottaget? Varför väljer man inte att ge något som blir uppskattat?

Så därför väljer jag att säga att jag inte vill bli uppvaktad. Och jag tror inte att jag vill det heller. För kanske vore det bara jag som skulle välja och uppskatta att samla alla på en restaurang. Kanske är det bara jag som tycker att det är en bra idé. Och om mina vänner skulle komma bara för att de kände sig tvungna då kan det lika gärna vara.

Elfte september 2001. Jag var på jobbet. Satt i ett utrymme som vi kallade för ”Bubblan”. Paradoxalt. Jag hade några få barn kvar. De barn som hade överlämnats av de andra avdelningarnas personal. Jag och en till pedagog var kvar. Det var vi som jobbade sist.

En pappa kommer inrusande.

”Det kommer att bli världskrig! De har kraschat in i World Trade Centre med två flygplan!”

Jag kunde inte riktigt ta in vad han sa. Vem hade kraschat? Varför? Var det ett misstag? En felnavigering? Inte kunde väl någon med flit krascha in i dessa byggnader? Eller?

På något vis förlorade jag oskulden den eftermiddagen. Tittade på alla nyhetssändningar den kvällen. Förstod inte. Förstår inte. Fortfarande. Hur kan någon tro på terrorn som metod? Och hur kan någon annans handling många mil bort påverka min framtid, min säkerhet och till och med eventuellt framkalla ett tredje världskrig?

Läs också: http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-har-gett-upp-segern

Och elfte september lever vidare. Vi försöker ha en beredskap. Vi försöker bekämpa det vi kallar ont. Vi försöker ligga steget före. Men vi kan aldrig till fullo skydda oss.

Var på kräftskiva igår. Hemma hos en före detta arbetskamrat. Vi jobbade tillsammans för några år sedan. På kräftskivan var också två andra före detta arbetskamrater från samma arbetsplats.

På den arbetsplatsen hade vi en ganska rå jargong. En ganska sarkastisk och ironisk. Man kan vara ironisk på ett snällt sätt men man kan också använda ironi på ett ganska elakt vis. Vi var rätt elaka mot varandra.

Jag vet inte varför jag deltog i den jargongen. Jag har alltid haft en tanke om att ifall man är elak, även om man bara är det på skoj, så kan man säga saker som kan såra, som kan stanna och som kan växa hos andra. Även om det inte är intentionen. För det är ju nästan aldrig intentionen. Väldigt få människor vill ju på fullaste allvar såra någon annan.

När vi kommer samman, jag och mina arbetskamrater så återtar vi jargongen där vi slutade. Det är som om just den konstellationen av människor bringar fram det absolut värsta hos alla. Och mår man själv inte bra så blir det väldigt svårt att hantera.

Jag har gjort ett ställningstagande. Jag vill vara snäll. Jag vill inte missuppfattas. Jag vill inte att någon ska bli sårad av något jag sagt eller gjort. För jag vet att jag tidigare oavsiktligt både sårat och retat människor i min omgivning och jag vill förhindra att det sker igen. Men det är svårt att hålla fast vid det ställningstagandet när jag hamnar i situationer och sammanhang där det finns en risk att man återtar gamla mönster. Och om man försöker bryta gamla mönster så är det svårt att finna en ny roll i konstellationen, sammanhanget eller situationen.

Och det hände igår. Vem är jag ifall jag inte deltar i jargongen? Jo, jag blev den tysta. Den som inte ville öppna munnen för att det fanns en risk att det jag sa skulle mötas av ironi och sarkasmen. Eftersom jag inte ville gå i försvar med samma verktyg visste jag inte hur jag skulle bemöta kommentarerna. Och jag blev tyst. Konstig. Ledsen. För vad har vi i den konstellationen gemensamt förutom jargongen? Kanske är det för att vi inte har så mycket gemensamt i grund och botten som vi har uppfunnit en jargong.

För vad har vi gemensamt? Arbetet, intresset av barn och en strävan efter att hålla oss på ytan i den konstellationen. Att inte bli besvärliga och fördjupa oss i varandra eller i något utanför oss själva.

Det är inget fel på personerna var för sig, det är bara konstellationen som blir olycklig. Och jag blir olycklig i den. Det har hänt förut, den hände igår och det kommer att hända igen. Därför, oavsett hur mycket jag tycker om personerna var för sig, så kommer jag att hålla mig ifrån de bjudningar där vi är vi fyra. Och jag är ledsen för det. För det är människor jag bryr mig om och tycker om. Och var för sig är de underbara.

Bloggandets tid är här. Jag kommer här att skriva om saker som jag förundras över, chockas över och funderar över. Helt enkelt om saker som upptar mina tankar. Saker som jag kanske behöver få ur systemet.