Jag är inte bekymrad....?
Igår stod jag framför badrumsspegeln och sminkade mig lite inför en after work med mina arbetskompisar. Jag drog eyelinern över mina ögonlock och det blev inte helt lyckat. Jag hatar eyeliner! Blir det fel en gång så misslyckas man oftast en gång till. Så jag svor lite.
Sedan tittade jag närmare på mina ögonlock. De har blivit ganska hängiga. Jag insåg att jag inte behöver få till en jämn linje med eyelinern längre för det är ingen längre som kommer att ens se att jag använder eyeliner.
Det gör mig lite bekymrad. Nu står det nog inte på innan jag har den där grådaskiga hyn och inte kan göra mycket åt det hela. För om man använder sånt där foundation så blir det ju bara patetiskt.
Nej, uppenbarligen går det utför. Men jag känner mig inte bekymrad. Bara lite över mitt alltmer gråa hår och lite över att huden på magen börjar förlora sin spänst. Men annars är det okej. Jag är mer säker på mig själv och på hur jag som person fungerar nu än vad jag någonsin varit. Jag vet att jag är omtyckt av en hel del människor och jag har en personlighet som jag till största delen gillar. Och jag har aldrig varit speciellt fåfäng så jag har nog lättare än många andra att acceptera en förändring. Och min mor var en stilfull kvinna, trots att inte heller hon var fåfäng så jag ställer mitt hopp till mina gener.
Jag tror att jag kommer att utvecklas till en färgstark, stilfull medelålders kvinna så småningom! Precis som min mor. Brinner man bara inuti så lyser nog några flammor igenom till utsidan.
Det här är vad jag måste tro på nu när den stora dagen kommer närmare och närmare.
