Elfte september
Elfte september 2001. Jag var på jobbet. Satt i ett utrymme som vi kallade för ”Bubblan”. Paradoxalt. Jag hade några få barn kvar. De barn som hade överlämnats av de andra avdelningarnas personal. Jag och en till pedagog var kvar. Det var vi som jobbade sist.
En pappa kommer inrusande.
”Det kommer att bli världskrig! De har kraschat in i World Trade Centre med två flygplan!”
Jag kunde inte riktigt ta in vad han sa. Vem hade kraschat? Varför? Var det ett misstag? En felnavigering? Inte kunde väl någon med flit krascha in i dessa byggnader? Eller?
På något vis förlorade jag oskulden den eftermiddagen. Tittade på alla nyhetssändningar den kvällen. Förstod inte. Förstår inte. Fortfarande. Hur kan någon tro på terrorn som metod? Och hur kan någon annans handling många mil bort påverka min framtid, min säkerhet och till och med eventuellt framkalla ett tredje världskrig?
Läs också: http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-har-gett-upp-segern
Och elfte september lever vidare. Vi försöker ha en beredskap. Vi försöker bekämpa det vi kallar ont. Vi försöker ligga steget före. Men vi kan aldrig till fullo skydda oss.
