Trots = Frustration
Att jag arbetar på förskola har väl knappast undgått någon vid det här laget. När man jobbar med barn så väcks många funderingar. Liksom i alla andra arbeten med människor.
Jag läste en artikel nyligen som fick mina tankar att gå till jobbet. Den handlade om trots och trotsåldrar. Intressant. I Filter. Som är en väldigt läsvärd tidskrift.
Ett tre-åring känner sig frustrerad för att den inser att det är andra än de själva som bestämmer i världen. Av frustration säger den: ”Nej, jag vill inte!”. Vuxna reagerar också när det sker saker i våra liv som gör att vi känner oss osäkra på framtiden.
Hela min karriär som förskollärare har jag tvivlat på trotsåldrar. Jag tycker att det är ett enkelt försvar när ett barn beter sig illa. Eller kanske inte mår så bra. Man hör talas om 1-års-, två-års-, tre-års-, fyra-års-...trots och jag har svårt att tro att det finns en trotsålder för varje år.
Samtidigt är det klart att man reagerar med frustration om man upptäcker att världen inte ser ut så som man alltid trott att den gör. Jag har lättare att förstå och acceptera det än viljan att förklara bort allt som man inte förstår i ett barns beteende med att den är i trotsåldern.
Så finns det trotsåldrar? I min värld finns det åldrar och faser i livet då man känner sig mer frustrerad än andra perioder. Det är en förklaring som duger för mig. Men man kan inte förklara bort en persons vilja och drivkraft med att den personen är i trotsåldern.
