Vara som man är?
Varför letar vi fel på barn när vi kan leta rätt? Idag satt jag i ett samtal med en specialpedagog angående ett barn som anses ha särskilda behov. Han är lite speciell, det kan jag medge. Men han är inte utåtagerande. Han kräver inte stora resurser. Han kräver en del uppmärksamhet men inte på ett dränerande sätt. Han är som de flesta andra men han är inte så förtjust i att umgås med andra barn. Jag förstår honom. Han kan läsa. Han är otroligt intellektuell men han är inte speciellt fantasifull. Men måste alla människor ha fantasi? Måste alla människor vara stöpta i samma form?
Alla älskar att hävda att de inte är som alla andra. Att de är lite speciella. Men det där lite speciella får bara finnas inom vissa, outtalade ramar. Om man visar tecken på att vara asocial, om man inte visar någon vilja att kämpa med det man är dålig på då är man konstig.
Men varför ska man utveckla sina dåliga sidor om man har en massa bra? Dessutom känns det som om vi öppnat en dörr. I och med att det är okej att sitta och prata på ett negativt sätt om ett barn så är det så himla lätt att fortsätta. Att börja prata om andra barn som ligger på gränsen.
Kan inte vi få duga som vi är? Så länge vi inte skadar oss själva eller någon annan?
