ForundransTid

Vi hade stämt träff utanför en galleria. När jag såg honom var min första känsla att inte ge mig till känna. För första gången någonsin kände jag så. Men det är ju taskigt. Och det var inte på grund av hans utseende utan det var något annat jag inte kan förklara. För i mina ögon såg han faktiskt till och med bra ut. Så jag gav mig till känna och vi gick till ett fik och köpte take-away-kaffe och satte oss i en park. En park full av skumma människor. En lagom blandning av alkoholister och drogadister.

Vi började samtala. Eller han började prata. Om fallskärmshoppning. I tio minuter. Sen slängde han in en fråga om vad jag kunde tänkas ha för intressen. Jag svarade att jag läser en del. Då berättade han om varenda bok han någosin läst. Sedan frågade han samma fråga igen och jag svarade att jag tränar ganska mycket.

- Träning ja, jag tänkte ju börja med det i höstas men... Ja, jag fick ju en väldigt pinsam sjukdom. Svarade han.

Jag tänkte att man kan ju träna fast man har klamydia så det måste vara något annat. Men jag vill göra er uppmärksamma på att jag inte frågade någonting utan han fortsatte, helt självmant:

- Jag vaknade en dag och min ena testikel var dubbelt så stor som den andra.

- Ojdå! Sa jag men jag försökte utstråla att det var nog med information. Men han uppfattade inga signaler.

- Ja, så jag åkte till vårdcentralen och blev inlagd så de kunde tömma testikeln på vätska.

Jag grimarserade och tittade bort, gäspade, tittade på mobilen och allt jag kunde hitta på för att visa genom kroppsspråk att det inte var mitt favoritsamtalsämne. Men icke. Han berättade ingående om tre ytterligare tillfällen då han varit tvungen att tömma sin testikel på vätska. Till slut kom en punkt i hans berättelse där han skulle få en operation av testikeln. Jag tänkte att nu skulle det snart vara över. Nej, det var den inte för operationen hade misslyckats och det följde ytterligare långa minutrar av berättelslen om hans testiklar. Aldrig har jag visat mig så äcklad inför en berättelse men han uppfattade som sagt inga signaler. Jag lyckades till slut säga att jag ville åka hem. Tyvärr bodde han åt samma håll som jag så jag var tvungen att höra olika anektdoter ur hans liv. Innan han klev av gav han mig en kram och förklarade att han gärna ville träffa mig igen.

Han uppfattade sedan att jag nog inte vill träffa honom igen redan efter att jag inte besvarat två mail ifrån honom. Jag förmådde helt enkelt inte svara för jag visste inte vad jag skulle säga. "Nej, jag vill inte träffa dig för jag ser bara en jättepung framför mina ögon när jag ser dig"... Så kan man ju inte säga. Men han slutade höra av sig.

Efter ett dop i samma ort som han bor på så stod jag och väntade på bussen med två väninnor. Plötsligt kommer testikelmannen gående och ställer sig vid samma busshållsplats. Vi hejar på varandra.

- Du kan ju inte flirta när det är barn med! Väser min väninna till mig.

- Det är testikelmannen! Väser jag tillbaka.

Båda mina vänner iakttar honom noggrant i smyg. Hela vägen mot vår hemort kommenterar de honom.

- NU! Han kliar sig på pungen! Utropar de då och då med förtjsut tonfall. Jag var måttligt road. Men vissa saker är man helt enkelt skyldig att bjuda på.

Och just den här historien känner jag mig verkligen skyldig att bjuda på. En sån historia kan man helt enkelt inte behålla för sig själv. Man får inte. För den är för bra. Och det bästa är att allt jag skrivit är sant.