Självmord, hat och skuld
För 25 år sedan dog min pappa. Han valde att själv lämna oss. Han tog sitt liv. Och det finns många saker jag skulle vilja säga till honom. Berätta för honom.
Pappa. Efter att du blev hittad i din bil i ditt garage med ett brännmärke på handleden efter en ficklampa och med en tidning framför dig så har mycket hänt.
Min första reaktion var chock. Det värsta jag trodde kunde hända var att vår hund skulle dö. Jag var femton år, naiv och självupptagen. När mamma väckte mig på morgonen och sa att du, min pappa var död hamnade jag i chock. Hur kunde min egen pappa vara död? Jag skrev uppsatser om det och höll föredrag om självmord. Jag blev manisk. Ingen skolpersonal reagerade, pappa. Och alla i familjen var utlämnade till sin egen sorg så ingen gav någon annan inom familjen någon uppmärksamhet. Vi var utlämnade åt oss själva, bredvid varandra.
Sedan ersattes känslan av sorg. Jag grät och grät men parallellt fanns känslan av skuld. Alla sa att det var fel att känna skuld så jag skämdes över att känna skuld. Det blev tabu att känna skuld.
Sorgen och skulden låg över mitt liv i sju år. Hade ständigt återkommande depressioner som jag inte kunde dela med någon. För jag fick ju inte känna skuld. Och det var skuld jag kände. Det var det som hände med mig, pappa. En gång satt jag med en cigarett och brände mig själv på låren. Jag var berusad. Som du var. För du vågade inte genomföra det du beslutat dig för utan alkohol. Efter en stunds brännande så hämtade jag en vass kökskniv. Jag höll den mot min handled. Jag tänkte som så, pappa, att jag fördömt självmord och sagt att det var fegt och att jag aldrig någonsin skulle göra samma sak. Nu ville jag upp till bevis. Skulle jag inte kunna skära ändå? Men jag kom till sans. För det fanns ingen riktig anledning att göra det. Mina anhöriga skulle aldrig få veta att det bara var ett infall under berusning. Och mina anhöriga är även dina anhöriga, pappa, så det hade varit hårt för dem.
På något vis trodde jag att eftersom det gått bra för mina tre systrar så måste det gå dåligt för mig. Att det var ett socialt arv som låg på min lott. Så jag kämpade inte ens emot. Jag drog till destruktiva krafter och ett destruktivt liv. Jag var övertygad om att jag inte kunde styra mitt eget öde. För det hade du redan banat upp mitt öde. Så det var bara att flyta på på vägen som ledde utför.
Så kom en ny fas i mitt liv, pappa. En vändpunkt. Jag födde en dotter. Så vacker och så perfekt. Ditt barnbarn. Jag har aldrig upplevt sådan lycka som den dagen som jag gav liv till henne. Kan inte förstå hur du aktivt kunde välja att inte se alla dina barnbarn.
Åren har gått. Jag har lyckats bra. Mot alla odds. Skaffat utbildning vid sidan av mitt liv som ensam mamma, fast jobb som jag byter en aning för ofta för att det ska vara riktigt sunt, varit en tillräckligt bra mamma. Min dotter har vuxit och blivit nästan vuxen. En stabil, trygg person med hög moral och etik. Till min stora förvåning. Vet inte alls hur det gick till, pappa. Där överträffade jag alla förväntningar på mig själv som mamma.
Men du har inte varit med och sett någonting för du valde att lämna oss. Du valde att ta avstånd. Och du valde att lämna oss på ett sätt som gör att vi aldrig kommer att få svar på vissa frågor. Du valde att bli hatad. Av mig. För alltid. Eller för en tid. Jag vet inte. Kanske kommer jag sluta hata snart. Kanske kommer jag hata alltid.
Pappa, mamma dog också. Av sig själv. Ironiskt nog också av koldioxidförgiftning. KOL. Inte kul. Men det hände, pappa. Jag gick till din grav strax efter. För ironiskt nog ligger du i en grav som aldrig besöks medan min mamma valde att ligga i en minneslund. Mamma som kanske hade fått en välvårdad grav om hon velat. Men hon ville ha minneslund. Jag gick till din grav och skällde på dig. Om du valt livet framför självmordet så hade du kanske funnits kvar i livet fortfarande när mamma dog. Kanske hade du kunnat trösta och stötta. Men nej. Du valde den fega utvägen. Du valde att lämna för tidigt. Av egen fri vilja. Vad lätt du gjorde det för dig, pappa. För jag var otröstlig när mamma dog. Jag var förtvivlad. Och min dotter också. Kanske hade den sorgen tett sig annorlunda om du funnits där, funnits i livet.
Och jag tror jag hatar dig och alltid kommer hata dig för det du gjorde. Och en människa är, i mina ögon, sina handlingar. Så jag kan inte älska dig. Inte ens lite. För du orsakar fortfarande smärta i mitt liv.
En del säger att när såren läker så blir huden över ärren hårdare än den var innan. Det är inte sant. Inte när det kommer till själen. Och inte när det gäller mig. Huden över mitt själsliga ärr är så tunn att den brister så fort jag hamnar i situationer som påminner det minsta om det som hände dig. Och som hände mig. Så jag tror jag hatar dig. Nu. Och kanske för alltid.
