Faster Diddi, släktens moraltermometer
I vår släkt har vi en person, vi kan kalla henne faster Diddi. Hon är min faster och någon annans moster. Jag tror hon är ett slags moralsamvete i vår släkt.
Hon är en sträng tant på över åttio år med starka åsikter. En gång i tiden var hon missionär i Afrika. Därför har hon nått den status hon har idag i vår släkt, skulle jag tro. Inte många kvinnor åkte ensamma till Tanzania för att missionera. Det är nog det enda jag beundrar henne för.
Faster Diddi har arbetat som speciallärare. Det är jag förundrad över. Jag minns när jag som liten hälsade på henne och hon tvingade mig att äta tomat. Jag har aldrig förlåtit henne för det. Och jag var alltid tvungen att ta i hand, niga och tacka för maten. När jag berättar om det här känns det som om jag är född på artonhundratalet. Det var inte lätt att komma ihåg artigheten vid de tillfällena vi träffade faster Diddi för det var det enda sammanhanget jag som barn var tvungen att uppföra mig ordentligt i. Glömde man att uppföra sig blev man utfrusen på obestämd tid. Om man fick presenter skickade till sig på födelsedagar så fick man ABSOLUT inte glömma att ringa att tacka snarast för annars fick man ingen julklapp, då fick bara syster det.
Men faster Diddi har alltid haft en viss status i familjen. Hon är den man alltid hänvisar till när det gäller livsavgörande situationer. Som när jag skulle konfirmeras. Mamma sa att jag skulle få välja om jag ville konfirmeras eller inte. Jag sa att jag inte ville. Mamma undrade genast vad faster Diddi skulle säga då och när hon drog det argumentet så bestämde jag mig genast för att konfirmera mig. När jag väntade barn som ogift for det genom mitt huvud att nu är det kört med faste Diddi. Hon kommer aldrig att acceptera en oäkting i släkten. Men jag ville ha mitt barn hellre än att ha en god relation med faster Diddi. Det är nog enda gången jag vågat trotsa faster Diddi. Kanske hade hon tyckt att det varit fel med abort men det hade hon ju aldrig fått reda på. Ett barn är svårare att gömma undan.
När jag var fjorton bjöd faster Diddi mig och en av mina systrar till Teneriffa. Min första utlandsresa. Varje dag skulle vi på utflykter. Inte en dag fick jag vara på stranden. Det var slöseri med pengar och det fick jag veta, det var ingen billig resa hon bjudit mig på. Hon uppfattade mig som ofantligt bortskämd och jag gjorde allt jag kunde för att bevisa motsatsen men hon såg inte mina ansträngningar. Hon pratar än idag om hur bortskämd jag var. Som jag minns det, bad jag henne inte om någonting alls förutom att få en utflyktsfri dag och det fick jag naturligtvis inte. Jag tog initiativ till att köpa en tårta till henne sista dagen vi var på Teneriffa och det har tydligen i alla fall nämnt nu det senaste året, att det var generöst av en fjortonåring. Men längre än så kommer hon aldrig att sträcka sig.
I faster Diddis värld är man ingenting värd förrän man har en universitetsutbildning. En förskollärarutbildning är inte god nog. Ensam mamma och förskollärare smäller inte högt i hennes värld. Så vi har ingen kontakt nu. Jag försöker med jämna mellanrum rannsaka mig själv. Kommer jag att ångra mig när det är för sent? Borde jag träffa henne? Varje gång kommer jag fram till ett nej. Jag har nog många sammanhang som det är, där jag måste anpassa mig och tona ner och säga ja och vara diplomatisk. Jag behöver inte ännu ett energikrävande sammanhang. Jag vill inte ha ännu ett sammanhang där jag måste väga varje ord och tonfall.
När pappa dog stöttade faster Diddi inte alls. Jag var femton och hade många frågor men hon undvek mig och höll god känslomässig distans när vi träffades. Hon tog inte initiativ ens till att träffas. Jag förstår att hans död tog även henne hårt eftersom det var hennes bror men i mina ögon vore det desto större själ att ta hand om hans barn på bästa sätt.
När min mamma dog kom hon på begravningen och fotograferade som värsta paparazzin. Det stod jag ut med eftersom hon inte sett mig eller min dotter på så länge men det kändes inte helt bra. Jag var så knäckt och sörjde så fruktansvärt hårt och fick en kamera uppstoppad i ansiktet. Droppen blev när fotografierna damp ner i min brevlåda som en gåva från henne. Instinkten från barndomen var att jag borde ringa och tacka och den här gången glömde jag det inte. Jag struntade bara i det. För jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Tacka för kort som bara påminde mig om den hemskaste dagen i mitt liv. Det gick inte.
Mina systrar och mina kusiner besöker ofta faster Diddi. Och varje gång jag hör att någon varit och hälsat på henne undrar jag om de åker till henne för att de tycker synd om henne eller för att de är rädd för henne och att hon ska kunna straffa dem efter sin död eller om de helt enkelt bara tycker om henne och ser andra kvalitéer i henne än vad jag gör. Jag förstår inte. Det måste vara ett sätt för dem att döva sitt dåliga samvete. För om man inte gör som faster Diddi vill, vad ska hon då säga?
Jag tror det finns en faster Diddi light i varje släkt. Någon som släkten använder som måttstock. Är det okej för den människan så är det okej. Kanske behövs det till och med en faster Diddi för att upprätthålla ordningen i samhället. För ordning är viktig för faster, det har hon själv sagt.
