Bebisåret
Jag blev gravid som 22-åring. Jag var bekymrad. För jag förstod att mitt liv skulle förändras i grunden. Jag var tveksam till om jag ville det. Jag visste att bebisar skriker ibland, jag visste att det skulle bli arbetsamt och att bebisar inte är snälla utan i stället ganska egoistiska varelser. Jag visste att jag skulle oroa mig för mitt barn, vara vaken en del om nätterna och att jag inte skulle kunna gå ut på krogen hur som helst. Jag förstod också att alla de som sa att de skulle finnas för mig och ställa upp som barnvakt inte skulle finnas där i slutändan. Att jag bara skulle få några få, trogna vänner kvar. För jag var väldigt realistisk och insiktsfull. Ändå valde jag att föda mitt barn, 23 år gammal. Och ensamstående. Med en far till barnet som inte var av den laglydiga sorten. Han körde ömsom med smekningar, ömsom med hot.
Livet som mamma var bättre än jag vågat hoppas på. Jag knöt an till min dotter på studs. Jag tröstade henne när hon skrek Hon var svårsövd och om hon inte kom i säng klockan åtta var hon vaken halva nätterna. Och stressade jag upp mig över att hon inte somnade var hon vaken ytterligare några timmar för att hon kände min otålighet. Hon skrek så fort vi kom på en buss men jag vägrade låta det begränsa mig till att bara vara hemma. Jag var inte ute på krogen och ville heller inte ut på krogen förrän hon var ett halvår. Då var jag borta i åtta timmar och saknade min dotter alldeles vansinnigt de sista två timmarna.
Jag städade, lagade mat, diskade och pluggade. Jag la min dotter på en filt på golvet och ibland lekte jag med henne, ibland lät jag henne underhålla sig själv. Vi gick långpromenader under hennes sovtider. Ibland skrek hon i vagnen men jag lärde mig att om vagnen bara var i konstant rörelse så gick det bra. Stannade jag skrek hon. Så jag rättade till filtar och kläder i farten. Och när hon väl somnat i vagnen så sov hon.
Jag fick hjälp från min mamma. Hon fanns hela tiden i bakgrunden men jag var noga med att hon skulle få njuta av sitt barnbarn och inte få så mycket av de jobbiga sidorna av moderskapet. För barnbarn ska vara livets efterrätt. Hon hjälpte mig ibland när jag hade tvättstugan och ibland kom hon och lekte med min dotter under tiden jag städade eller handlade. Men det mesta klarade jag själv och jag räknade aldrig med någon hjälp. Visst hade det varit skönt om någon hjälpt mig att storhandla ibland men jag var för stolt för att frångå min princip att min mamma bara skulle behöva vara mormor till min dotter. Redan när jag flyttade hemifrån, långt innan min dotter kom så hade jag gjort klart för min mamma att jag skulle klara mig själv. Jag talade om för henne att jag inte skulle ta emot några ekonomiska allmosor utan att jag skulle vara självständig och självförsörjande.
Jag anpassade mitt liv. Kanske för att jag var ung och väldigt flexibel. Trots att allt var ganska arbetsamt och krävande så glömde jag snabbt bort att livet kunde se ut på något annat vis. Jag var i nuet. Ibland längtade jag ut i arbetslivet för att få annat att prata om än min bebis. Jag var så trött på allt bebisprat men annars var jag nöjd. Jag tänkte att det kunde varit värre. Min kärlek till min dotter var så stark att trots att mycket runt omkring var extremt jobbigt så såg jag bara det som var bra. Och jag fokuserade på det hon kunde och hur hon utvecklades.
Det är en naturlig läggning jag har. Hur jobbigt det än är och hur arbetsamt saker och ting än ter sig så lyckas jag alltid se det underbara i att vara förälder, det underbara i att ha en välskapt dotter. Jag har haft mina depressioner och lågvattenmärken under dessa sjutton år som jag varit mamma. Speciellt när min egen mamma dog. Men jag har alltid tyckt att min dotter varit det mest fantastiska som jag skapat och jag har aldrig glömt det.
När man blir förälder förändras hela ens liv och hela ens sätt att vara, värdera och prioritera. Barn är egoistiska och de kräver av sina vårdnadshavare att få bli centrum av deras liv.
