Är det kört?
Jag skrev tidigare om att vi genomgått en team-building på jobbet i veckan. Som inte fick en så lyckad utgång. Men det ska jag inte skriva mer om nu.
Innan själva team-buildingen fick vi prata enskilt men team-buildern som även är utbildad psykolog. Hon konstaterade efter vårat möte att min drivkraft är rastlöshet och meningsfullhet. Jag vill nog lägga till dödsångest också men det vågade jag inte säga till henne eftersom det skulle kunna tolkas extremt negativt.
Mindre bra sidor hon sa var att jag är rädd och blir lätt uttråkad. Vilket jag själv är otroligt medveten om. Flyktbenägen, kallade hon det till och med.
Jag tänker då att det kanske inte är så konstigt att jag är singel och har varit det så länge att jag har svårt att identifiera mig med att någonsin kunna leva ihop med någon annan än min egen dotter. Om jag nu är rädd så kommer jag aldrig att våga släppa någon inpå livet. Och jag vet att det är dödsfarligt att släppa någon inpå livet.
Men tänk om jag plötsligt släpper någon inpå livet och den sedan tråkar ut mig? Vad händer då? Kommer jag att ta till flykten då? Troligtvis. Jag har gjort det förut och kommer med största sannolikhet handla likadant om jag hamnar i liknande situation igen.
Så vad är jag rädd för? Jag vet faktiskt inte. Jag borde försöka identifiera vad som skrämmer mig. Det enda jag vet är att jag ibland kan släppa människor ganska när min inre kärna, om man nu tror på inre kärnor, för att sedan frysa ut dem helt. Och detta sker mot min vilja. Jag vill inte stöta bort dem men jag vågar inte stanna kvar och låta dem se mig blottas. Och jag vet inte vad jag är rädd för för jag är säker på att jag inte har svartare hemligheter än andra. Kanske är jag rädd för att inte bli älskad om någon känner till hela mig. Att den jag öppnar mig för inte kommer att tycka att jag är nog spännande, intressant, snäll eller vad än det må vara för egenskap som jag inbillar mig att den andra personen söker.
Och så flyr jag av samma anledning som jag inte vill bli lämnad för. Jag flyr för att någon tråkar ut mig. För att den inte är nog spännande, intressant och utmanande. Hur sjuk kan man egentligen vara och ändå bli betraktad som normal i de flesta andras ögon...?
